Vanligtvis älskar jag att diskutera. Jag uppskattar det inte enbart tack vare det stimulerande i att aktivera nya tankebanor, som andra människor ger mig. Jag tror nämligen också på något sådant som rätt och fel – jag vet, jag är naiv – och att en bra diskussion ibland kan ge ett svar. Dock har många diskussioner på sista tiden lämnat en besk eftersmak som gjort att jag framöver tyvärr kommer att behöva vakta min tunga.

Vetenskapen söker förklara världen, dock inte sanningen om den. Sanningen är ett ord som vetenskapen egentligen inte får ta i sin mun. Det enda vetenskapen kan röra sig med är teorier och hypoteser, som av upprepade experiment och observationer antingen står fast eller faller.

Dessa vetenskapens ramar är också dess akilleshäl. Det går alltid att argumentera för att en teori inte behöver tas hänsyn till, för att den till exempel inte har testats tillräckligt, liksom att vi alla behöver implementera den i vårt kollektiva medvetande.

Detta kryphål är självklart en illusion. Det finns ofta ett samlat forskningsläge som ger en ganska tydlig bild av hur det egentligen är ställt. Om till exempel i stort sett samtlig mångårig forskning som undersökt klimatförändringarna kommer fram till att de är människoskapade och att det kommer gå rejält åt helvete om vi inte ändrar vår livsstil, så kan vi med ganska god grund sluta oss till att det faktiskt är så.

Men... i vårt samhälle, liksom i de flesta andra, är vi numera uppfyllda av liberalismens tankar om att vi bör ha frihet att göra vad sjutton vi vill, så länge det inte skrivs en lag mot handlingen. Liberalismen tycks nämligen hävda att det inte finns något sådant som rätt och fel, möjligtvis med undantag för tillfällen då ”man” anser att någons frihet inskränker någon annans frihet. Frågan är alltså inte huruvida vi bör göra något, om det är lämpligt att göra något, utan huruvida det är tillåtet att göra det. Det är det enda en liberal egentligen behöver ta hänsyn till, därmed företags balansgång i den skatterättsliga djungeln på jakt efter fler vinstkronor.

Tack vare denna ideologis oerhört förenklade tänkesätt har man helt uteslutit moral ur diskussionen. Att till exempel diskutera köttätande med en liberal blir därför helt meningslöst, under förutsättning att liberalen ifråga aldrig för sitt liv skulle kunna tänka sig att skänka icke-mänskliga djur rätten att inte utsättas för slaveri, lidande och onödig död. Rättigheter, har de flesta bestämt, är enbart vikta för mänskliga individer. Rättighetsbegreppets oerhörda godtycke blir kanske som tydligast när man diskuterar just gränsen mellan människan och individer av andra arter.

Att försöka övertyga en liberalt sinnat människa om det olämpliga i att köra bil okynnesmycket, eller det på alla vis oetiska i att överkonsumera animalieprodukter, är ett i stort sett omöjligt uppdrag. I det liberala Sverige är både den medfödda omtanken om andra och så kallat sunt förnuft bortrationaliserade till förmån för det tillåtna. Så länge någon håller sig till lagen är man rabiat om man försöker säga vad denne någon bör göra. Det är också därför som jag kan tänka mig att diskutera med andra endast fram till den punkt då dessa ilsket hävdar att jag ska låta människor göra som de själva vill.