Avantgardisten André Breton skrev i sitt surrealistiska manifest från 20-talet att författaren fungera ungefär som ett medium, en person som tar emot och förmedlar fantastiska uppenbarelser från vad som för de flesta av oss är svårtillgängliga dimensioner. Uppenbarelserna kan ta sig uttryck i form av en bild, en liten berättelse eller en mycket precis formulering, men det krävs förstås att författaren gör sig mottaglig för det eteriska. Efteråt gäller det att inte förvanska synerna genom att inordna dem i den tråkiga rådande ordningen - den etablerade konsten - utan att troget förmedla dem, hur obegripliga de än kan vara.

Emma Lundenmark och Niklas Nenzén är två som axlar denna roll som medium och är båda knutna till den idag aktiva surrealistgruppen i Stockholm. Med den förstnämndas texter och den senares bilder har de tillsammans skapat något så ovanligt som ett litterärt verk med fler än en förälder. Resultatet är Hans fru Judith, en novellsamling som i sann surrealistisk tradition vågar förbli i det irrationella. Den ställer därför ganska höga krav på läsarens absorptionsförmåga, eftersom den röda tråd som förnuftet gärna letar efter saknas i berättelserna.

Försvinnanden, förvandlingar och ödesmättade släktförbindelser - dessa teman är återkommande hos de tretton novellerna, som annars inte låter sig sammanfattas så lätt. Ett annat kusligt och genomgående kännetecken i Lundenmarks bisarra litterära värld är att det mellan människor och djur bara tycks råda gradskillnader, att det när som helst går att glida än åt det andra, än åt det ena hållet. Med upplösningen av detta motsatspar ryker även den betryggande gränsen mellan förnuft och instinkt, mellan det rationella och det rovgiriga. Ett av de främsta exemplen på detta är den novell som delar bokens titel. Den handlar om en sjuk och sängliggande hustru som inför sin mans bästa vän sakta förvandlas från kvinna till hjort medan han läser hennes rygg som en bok.

Medan det sker den ena förunderligheten efter den andra med novellernas många gestalter händer tyvärr inte särskilt mycket alls med mig. Jag blir aldrig riktigt indragen, inte förförd av uppenbarelsernas magi. Delvis beror det på att jag här och var snubblar över omständliga meningsbyggnader, något jag betvivlar skulle vara ett medvetet stilgrepp, men också för att suggestiva beskrivningar ofta får stå tillbaka för ett mer sakligt berättande. Men när Lundenmark beskriver två novellfigurers gradvisa och liksom förutbestämda försvinnanden, då uppvisar hon både djärvhet och en lyhördhet för det verkligt skrämmande. Förhoppningsvis är det på det spåret hon fortsätter framöver.