Skansen, känt från TV och annars kanske mest för sina djur, var för cirka hundra år sedan en viktig plats för upprätthållandet av den svenska nationella självbilden. Strax efter invigningen 1891 fick föreståndaren Artur Hazelius idén att en samisk familj skulle få komma och bo på Skansen under sommarhalvåret. Men det var inte för familjens egen skull som de bjöds en plats i parken; de var i själva verket studieobjekt, tänkta att visa upp det autentiskt och exotiskt samiska för storstadsborna. En kåta och vad man tyckte var en typisk lapsk miljö byggdes upp - där skulle familjen leva till allmän beskådan, som om allt var som vanligt. Som älgarna, getterna och kameleonterna gör där idag.

Det är den här familjen jag kommer att tänka på, de som fick säsongspendla mellan Stockholm och Lappland för att delta i detta synnerligen asymmetriska kulturutbyte, när jag läser Mattias Hagbergs debutroman Rekviem för en vanskapt.

Boken berättar om Stina, en samisk kvinna som vägras tillträde till den kristna gemenskapen i sin by på grund av att hon avviker: hon slutar aldrig växa och är därför betydligt större än alla andra. Från ett efter-döden-perspektiv skildras hennes liv retrospektivt, hur hon lockas med ut på monsterturné för att hjälpa sin familj att överleva. Den ena mannen efter den andra - präster, impressarier, vetenskapsmän - fascineras av henne, en besatthet som till och med tar sig uttryck i diverse erotiska drömmar. I den här romanen är viljan att ordna tydligt besläktad med viljan att erövra, besudla och äga; Hagberg lyckas stundtals väcka obehag.

För de flesta människor Stina möter är hon mer ett ting än en människa. Och mycket riktigt saknar de vanskapta själ, det låter byns präst henne få veta. Trots detta känner hon sig ändå närmare Gud än sina medmänniskor. I Hagbergs allvarsprosa är det ont om överflödiga ord, men där finns också ett avstånd till figurerna, en omsorg om deras integritet. Närhet är svårt.

Det är inte första gången Mattias Hagberg behandlar vetenskapens traditionellt totala åtskillnad mellan subjekt och objekt, hur viljan att ordna världen ibland angränsar till våld. Från den tidigare, mer essäistiska Herredjuret har Hagberg tagit ett ytterligare kliv mot det fiktiva. Rekviem för en vanskapt är visserligen också historiskt underbygd men de fantastiska inslagen för den långt bort från reportaget. Berättaren är nämligen en fågelande, kanske en förfader, som Stina möter efter döden men som följt henne genom hela hennes liv. Det är den rösten som samtalar med henne och tilltalar henne som ett du, en jämlike, ett grepp jag tror vill motverka förtingligandet av henne men som tyvärr känns aningen konstlat.

Snarare än att gestalta Stinas upplevelser inifrån är Rekviem för en vanskapt en idéroman. Stina, liksom de som skär upp hennes kropp efter hennes död, dras in i den vetenskapliga diskurs som i sin längtan efter att ordna världen därmed också ordnar och förtrycker människor. Dessa idéers dubbelhet och hemska följder kommer väl till uttryck här. De slutsatser som görs i vetenskapens namn får lika lite nu som då sätta medmänskligheten på undantag. Mattias Hagberg vet vilka frågor det är vi måste påminnas om. Det är den röda tråden i hans författarskap hittills, men säkert även framöver.