Inte visste jag att Göteborg rymde en talang av sådana mått. My Engström-Renman har gjort en skiva som tar med sig lyssnaren till en mängd nya klangvärldar där det mesta är möjligt. Hon vrider och vänder på former, harmonik och rytmik men landar alltid på fötterna med sin själfulla och rättframma sång. Det händer mycket i musiken och de sammanhållande faktorerna är hela tiden Mys starka, självklara röst, hennes frasering och den nyfikenhet med vilken hennes kompositioner letar sig fram till nya och oväntade marker, där hon möjligen vandrar med influenser som Kate Bush och Zappa. Detta ska kanske tonas ned. Man kan tycka sig höra influenser som varken är särskilt tydliga eller viktiga och denna musik står helt på sina egna ben.

Bandet som My omger sig med består av delar av Göteborgs mest etablerade och intressanta musiker och alla gör sitt bästa för att göra hennes musik rättvisa. Stråk- och blåsarrangemang lyfter fram låtarna i olika riktningar och allt är framfört på ett sätt som känns helgjutet och livfullt.

Just mängden av infall, nya riktningar och stilar kan i förstone kännas förvirrande och möjligen vara svårt att ta till sig för lyssnaren. Man kan ibland önska att hon ville suga på karamellen lite längre, stanna kvar lite mer när ett groove har satt sig. Men här är musiken inte insmickrande, den är inte lätt-tuggad som formfranska, den lever sitt eget liv och om man släpper sina föreställningar om vilka former musiken borde hålla sig till så tror jag att många lyssnare kommer att hålla med mig om att plattan kan växa till oanade höjder.