Utställningen består av sex stop-motionfilmer med Djurbergs karaktäristiska leranimationer och ett antal mjuka skulpturer i bjärta färger som samtidigt fungerar som sittplatser. Allt ackompanjerat av Hans Bergs elektroniska ljudeffekter.

Vid entrén blir jag erbjuden ett par tofflor och ombeds att ta hissen till fjärde våningen för att kunna röra mig genom utställningen neråt via spiraltrappan. Det visar sig vara en utmärkt idé. Efter att ha sett den första filmen kommer jag ut på trappavsatsen högst upp i byggnaden och ser hela katedralen, utställningens största rum, ur fågelperspektiv. Utställningens logistiska upplägg skapar en spännande växling mellan detaljer och helhet.

Det är i mötet mellan formen och innehållet som något väsentligt uppstår i Djurbergs animationer. Inslag från sagor, dockteater, splatterfilm, popkonst och barnprogram blandas när hon gestaltar stympade kroppar, övergrepp, sexuellt våld, rasism och förtryck. Det som verkar banalt växlar snabbt över till sociala och politiska frågeställningar. The parade of rituals and stereotypes börjar som en oskyldig barnfilm men innehållet blir snabbt skruvat och absurda händelser avlöser varandra. Tre katolska präster agerar domare och med dreglande munnar och galet lystna blickar sätter de glatt poäng på nakna kvinnor som visas upp. En av prästerna våldtar medan de andra tittar bort. Här finns kopplingar till förnedrings-TV där en jury hissar eller föraktfullt dissar förväntansfulla deltagare. Men filmen sätter också fingret på en alltmer sexualiserad syn på kvinnor och, inte minst, de övergrepp som uppdagats inom den katolska kyrkan.

I filmen I wasn´t made to play the son kliver två män med fågelhuvuden på en svart kvinnans kropp och stympar den sedan systematiskt och bekymmerslöst. Den skickligt utförda leranimationen gestaltar kvinnans ansiktsuttryck närgånget och levande. Här syns både förvåning och utsatthet. Djurberg har i tidigare verk undersökt relationen mellan människa och djur. Här suddas gränserna ut för vad människor är kapabla till att göra, och den svarta kvinnans kropp får symbolisera såväl ett personligt som en hel kontinents lidande.

Nathalie Djurbergs konstnärliga uttryck har jämförts med Bertold Brechts absurda teater och Hieronymus Boschs bildvärld, men också med Paul McCarty, Niki de Saint Phalle, Marie-Louise Ekman och Lena Svedberg. Det som utmärker Djurberg är hennes förmåga att levandegöra materialet och ladda det med innehåll. Figurerna blir till karaktärer genom de talande ansiktsuttrycken och kropparnas rörelser och gester. Det finns en absurd humor i hennes verk som paras med allvar och galenskap. Världens galenskap.