Tanken gör mig faktiskt sjuklig och jag blir inskriven på sjukbuset och ordineras att genast bege mig ner till sal C. I väntan på att portvakterskan ska öppna den tunga dörren ner till underjorden och drömmarnas rike bakar jag drömmar tillsammans med förväntansfulla barnsjuklingar.

Nere i underjorden, iklädda varsin Strindbergshatt, blir vi nedbäddade i sammetklädda sängar och vaggas till sömns under en stjärnbeströdd natthimmel. Plötsligt uppenbarar sig gudadockan i sitt flygande ägg och tillsammans med drömspelets andra karaktärer följer hon drömmens logiska kaos. I ena änden ropar officeren efter sin Victoria och i den andra finns en ilsket klistrande Kristin. Teaterns primadonna Victoria rullar in på sin chiffonjé och delar ut manus till både skådespelare och publik så att vi tillsammans kan skapa vårt drömspel.

Vi följer portvakterskans stjärnsnöre genom de mörka gångarnas fantasifullt utsmyckade rum. Strindberg själv laborerar i sitt underjordiska laboratorium eller tar sig en tupplur i badkaret. Någon sitter fången i en trevligt möblerad cell, sjuksystrarna kavlar ut besökarna på mjöliga bord och snart bjuds det upp till dans till dragspelsorkestern medan barnen får leka fritt i drömmens magiska värld. För barnen är leken självklar och det är nog hos de stort leende föräldrarna som ögonen tindrar klarast, även då de påminns om sin vuxendom med en kopp kaffe vid bryggan.

Doften av brända drömmar för oss till sängarna igen och en vals spelar oss tillbaka till verkligheten. Den lilla gudadockan tar farväl med löftet att komma tillbaka och en av knoddarna utbrister att den här teatern är den roligaste, för här får man vara med på riktigt.

Jag är beredd att hålla med. Hos BUS blir drömmen till verklighet och när jag skriver ut mig från sjukbuset känner jag mig friskare och redo att möta världen med nya krafter.

En bra bit in på Götgatan träffar jag på Officeren. Han frågar om jag har sett till Victoria. Det har jag inte. ”Då väntar jag vidare”, svarar han lugnt och fortsätter att hålla drömmen vid liv.