Charlotta Gustafsson, projektledare för Kvinnohistoriskt museum i Umeå, berättar för Fria om den aktuella utställningen och varför det behövs ett kvinnohistoriskt museum.

Ni tjuvstartar?

– Ja, vi var helt enkelt lite för taggade för att kunna vänta till kulturhuvudstadsåret. Och responsen har varit fantastisk, med åtminstone 200 besökare på vernissagen, under två timmar.

Varför en utställning om vård och makt?

– Utmaningen har varit att nå ut till en bred målgrupp genom att ta ett stort område som vården, men hitta sätt att berätta om det ur ett könsmaktsperspektiv. Och det känns som att vi lyckats eftersom vi i princip bara fått positiva reaktioner, både från sådana som är väldigt engagerade i jämställdhetsfrågor och från människor som studerar eller arbetar inom vård- och omsorgssektorn.

– Vi vill också testa om man kan göra så här, att välja ett tematiskt område istället för att utgå från en tidslinje som är det vanliga när man ska skildra ett historiskt skeende. Vi lyfter fram berättelser om personer som försökt flytta fram kvinnors inflytande i den här sfären, men syftet har inte varit att berätta om individer utan att sätta in dem i ett sammanhang. Därför har vi bland annat valt att berätta om sjuksköterskeupproret, som är väldigt aktuellt och samtidigt ett exempel på hur människor tillsammans kan förändra samhället.

Hur ser du på att Sverige får sitt första museum för kvinnohistoria, samtidigt som många menar att det pågår en backlash mot feminismen?

– Det är visserligen inte lika självklart att prata om feminism i dag, men frågorna har inte försvunnit och de människor och organisationer som jobbar med dem finns ju kvar. Så det här museet är ett sätt att ta plats igen, i det här fallet genom att bygga en kulturinstitution som tar som sin självklara utgångspunkt att arbeta med frågor om makt och kön.