I en artikel i Aftonbladet med rubriken Svensk granat ska döda i Irak (nätupplagan 15/3) talade Christer Henebäck, informationschef på Bofors i Karlskoga, stolt om den nya granaten Excalibur som nu levereras till den amerikanska militären. Granatens träffyta är plus minus fem meter på två tre mils avstånd, vilket gör granaten till ett utmärkt terroristbekämpningsvapen, enligt Henebäck.
Om Nisse bin Ladin eller vad han kan heta, Usamas brorsa, ligger i en bunker någonstans sätter vi en Excalibur mitt i skorstenen, förklarade han.
När jag läste detta försökte jag föreställa mig en bunker med en tio meter bred skorsten. Det gick inte. Istället var det bilder av sönderslitna människokroppar utspridda bland ruinerna av söndersprängda hus, lemlästade och brännskadade barn i gravlika överbelagda sjukhussalar och andra obehagliga scener som vällde fram.

Min fantasi fick utan tvekan näring av den bok jag just höll på att läsa, som bättre än någon annan krigsskildring lyckas levandegöra krigets blodiga verklighet. Det handlar om The Great War for Civilization: The Conquest of the Middle East, som nu kommit ut i svensk översättning under titeln Det stora kriget för mänskligheten. Efter nästan 30 år som krigskorrespondent i Mellanöstern har Robert Fisk ett budskap att föra ut: Krig är inte vad våra makthavare hävdar att det är. Det handlar inte om att vinna eller förlora, om demokrati och säkerhet, eller om att bekämpa terrorister. Krig handlar om outsägligt lidande, meningslös död och blodig förintelse.
Budskapet går fram. Boken täcker på sina cirka 1300 sidor in fler episoder och sidor av Mellanösterns samtida historia än vad som ens kan nämnas här, och är helt enkelt ett måste för den som vill veta hur vår tids konflikter sett ut för de som levt mitt i dem.
Men egentligen är det förstås missvisande att säga att boken handlar om Mellanösterns historia. För det handlar ju lika mycket om vår historia. Den civiliserade världens. Det är talande att två av de inledande kapitlen handlar om Sovjetunionens invasion av Afghanistan, och ett av de sista om situationen i landet efter att det invaderats på nytt, av USA.

Dagens ockupanter hävdar så klart att de är i Afghanistan i helt andra syften än Sovjetimperiet. Men i många avseenden tycks situationen på marken vara densamma. För dem som sprängs i bitar eller torteras i det nya Afghanistan spelar det nog ingen roll om generalerna kommer från Sovjetunionen eller Nato. De fanatiker och terrorister som gör motstånd mot ockupationen och centralregeringen tycks också drivas av samma motiv som de USA- stödda frihetskämpar som gjorde motstånd mot den sovjetiska ockupationen – med lika grymma och brutala metoder då som nu.
Ockupanter och regimer byts ut, men för vanligt folk är det inte mycket som förändras. I Iran uppsöker Fisk en slumpmässigt utvald by på landsbygden, efter islamisternas revolution, och drar slutsatsen att förtrycket tycks vara detsamma oberoende av vem som sitter vid makten. I Algeriet slår den korrupta diktaturen ned ett islamistiskt uppror med samma brutalitet som den tidigare kolonialmakten – med Frankrikes och USA:s fulla stöd, trots övertygande bevis om regimens delaktighet i tortyr, massvåldtäkter och massakrer på civilbefolkningen.
I Irak innebär befrielsen att diktaturen ersätts med en brutal ockupation, som påminner om det brittiska imperiets försök att kontrollera landet i början av det förra århundradet. Snart blir det också tydligt att ockupationsmakten och den nya regeringen inte drar sig för att använda metoder som liknar Saddams i sin behandling av fångar och politiska motståndare.

Robert Fisk söker inte efter krigsivrarnas verkliga motiv, men smular omsorgsfullt sönder deras verklighetsbeskrivning. Den politiska retoriken, vare sig den kommer från regeringstalesmän eller motståndsgrupper, ställs mot den blodiga verkligheten. Han köper inga officiella förklaringar utan söker upp ögonvittnen för att ta reda på vad som egentligen hände. Han talar med offren, riskerar livet, gör sitt jobb.
Kritiken mot många mediers och journalisters sätt att förenkla, förtiga eller förvränga det som sker är ständigt närvarande. Fisk menar att journalister bär ett ansvar. Om de av patriotism, rädsla eller andra skäl förtiger den egna sidans förbrytelser och bara rapporterar fiendens illdåd, så blir de en part i konflikten. När de inte avslöjar politikernas och generalernas lögner och mörkläggningar så bäddar de för nya bedrägerier, nya massakrer.
När jag läser Robert Fisk kan jag inte låta bli att undra vad som händer nu när tidningar runt om i världen fortsätter att skära ned på antalet utrikeskorrespondenter för att spara in på utgifterna, samtidigt som det blir allt farligare för journalister att verka i krigszoner. Kommer rapporteringen i ännu högre utsträckning att bygga på inbäddade journalister och officiella kommunikéer i stil med 80 terrorister dödade i byn X? Vem tjänar på det?

Christer Henebäck på Bofors har knappast anledning att sörja en sådan utveckling. I Aftonbladets artikel om vapenexporten kunde man också läsa att Bofors på uppdrag av den amerikanska armén utvecklat en splittergranat som skjuter ut ett moln av 1000 småpilar. Det är inte svårt att föreställa sig vilken effekt denna mördargranat har i städer och byar i Irak och Afghanistan. Men kommer det att finnas någon där för att vittna om det? Troligtvis inte – som tur är för vapentillverkare och politiker som talar om krig som en insats för världsfreden.