Alltsedan Frankrikes bombningar av rebellfästen i norra Mali inleddes i mitten av januari har västerländska kommentatorer och säkerhetsanalytiker varit i stort sett eniga om den militära operationens nödvändighet. Om inte islamisternas framfart i Mali hejdades skulle landet förvandlas till ”ett ökenfäste för jihadister”, som USA:s före detta ambassadör till Mali, Vicki Huddleston, påpekade i en krönika i New York Times. Därifrån skulle det islamistiska hotet spridas – via porösa och svårövervakade gränser – till grannländer som Niger, Algeriet och Burkina Faso. På sikt skulle det som började som ett lokalt uppror i en avlägsen avkrok av Mali destabilisera en hel region.

Vad som sällan uttryckligen nämns är vilka intressen som egentligen står på spel. Såväl stormaktsprestige som inrikespolitiska hänsyn är troligen inblandade för den forna kolonialmakten Frankrike. Men i slutändan torde rent materiella intressen väga tyngst – och sådana råder det ingen brist på i regionen. Att Algeriet är en viktig exportör av gas till Europa påmindes vi om när militanta islamister attackerade en naturgasanläggning nära gränsen till Libyen, som svar på den franska interventionen i Mali. Niger är världens fjärde största producent av uran och i Guinea och Mauritanien finns järnmalm. Längre söderut finns olja, inte minst i Nigeria.

Afrikas strategiska betydelse för Frankrike illustreras av listan på militära interventioner efter andra världskriget, från kolonialkriget i Algeriet på 1950-talet till Chad, Elfenbenskusten och Libyen på 2000-talet. Och Afrikas centrala roll i fransk utrikespolitik har djupa historiska rötter. Inträngt mellan mäktiga europeiska rivaler som Storbritannien, Tyskland och Spanien sökte den franska staten tidigt nya territorier på andra sidan Medelhavet för att stärka sin ekonomiska bas. Under den koloniala eran utgjorde besittningarna i Afrika stommen i Frankrikes globala imperiebygge. Och trots avkoloniseringen under 1900-talets andra hälft och stora nedskärningar i militärbudgeten på 1990-talet har landet behållit många av sina militärbaser på kontinenten – både ett mått på och en förutsättning för politiskt inflytande.

Efter Sovjetunionens kollaps blev Frankrike den överlägset ledande stormakten i Afrika och kontinentens största handelspartner. När man förlorade den positionen efter finanskrisens utbrott 2008 var det inte till någon västerländsk rival utan till uppstickaren Kina. Och just Kinas snabbt växande närvaro och den tilltagande svårigheten att på egen hand finansiera ett omfattande nätverk av militärbaser kan kanske förklara Frankrikes ökade vilja att samarbeta med andra västerländska stormakter, på en kontinent som man länge har betraktat som sin egen bakgård.

Till exempel har USA bjudits in till en gemensam militärbas i Djibouti – som bland annat används för drönarattacker i Jemen. Under den förra presidenten Sarkozy bjöds EU och Nato in till gemensamma operationer i Chad, Elfenbenskusten och Libyen, och när efterträdaren Hollande nu intervenerar i Mali gör han det med understöd av bland annat Storbritannien och USA. När USA i förra veckan slöt ett avtal med Malis grannland Niger, som öppnar för etableringen av en militärbas i landet, var det med Frankrikes goda minne. Basen är väl placerad för operationer med drönare i norra Mali, men mycket litet talar för att den kommer att monteras ner när det nu pågående kriget är över. Istället kommer den att bli ännu ett av de permanenta spår som alla militära interventioner lämnar efter sig, och ännu ett vittnesbörd om den ständigt pågående jakten på Afrikas naturresurser.