Manne Didehvar kom till Sverige som 20-åring efter att ha flytt kriget mellan Irak och Iran. Han började studera och tog snart examen från IHM Business school. Genast började han söka jobb efter jobb. Från Vilhelmina till Malmö, som han säger.

– Något borde ha varit passande men jag blev aldrig kallad till någon intervju.

Tiden gick och känslan av hopplöshet växte. Risken att hamna i utanförskap var stor och oron gnagde. Efter att ha rådgjort med sin mentor från utbildningen valde han att börja använda namnet Manne istället för Mansour.

Genast började svaren dimpa ner i brevlådan. Men då började nästa utmaning – att bli anställd. Det dalade igen, säger han. Under intervjuerna återkom ständigt samma svar ”du är överkvalificerad, vi tror inte att du skulle trivas här”.

– Jag fick känslan av att jag inte var den vanliga killen de hade föreställt sig och som såg ut som alla andra.

Till slut lossnade det. Han fick ett vikariat och därifrån blev han headhuntad och karriären tog fart. Som hr-chef på VVS-företagen och ansvarig för branschens kompetensförsörjningsfrågor är han själv inblandad i flera rekryteringsprocesser. Han är övertygad om att den dolda rasismen finns där än.

– Det är väldigt lätt för folk att vilja ha personer som är en kopia av dem själva – med samma intressen, samma värderingar, samma tankar, kläder och sportintressen – de är säkra på att kunna trivas och vill vara trygga.

Något som Manne Didehvar vill ändra på. Företagets kärnverksamhet, visioner och mål måste styra rekryteringen, säger han. Inte tro, utseende eller ursprung. Inte minst för att få rätt personer till rätt plats. Och då krävs det tydliga signaler från ledningen.

– Vi måste visa och vara tydliga med vilka värderingar det är som vi vill ska finnas i företaget. Många missar ofta att personer som flyr har gett uttryck för mod och styrka i att fatta ett beslut. Istället ser de det som en svaghet och inte något att ta tillvara på.

VVS-företagen är en arbetsgivarorganisation för VVS-branschen.