Genom manipulationer med foster och experiment med arvsanlag kan man redan i dag på sätt och vis åstadkomma ett urval av människans arvsanlag. Frågan är om detta enbart är ett bra sätt att bota sjukdomar och defekter, eller om man i förlängningen skapar ett samhälle med elitmänniskor. Det ligger något skrämmande i en sådan tanke.

Regissören Mattias Knave ställer frågor kring detta ämne i sin nya uppsättning. Handlingen utspelar sig efter ett förödande världskrig, där jordens befolkning reducerats märkbart, och i det samhälle som blivit kvar finns inga sjukdomar, ingen ålderdom och inga handikapp. Konsekvensen i den här berättelsen är att människorna tappar livslusten och till slut inte önskar någonting hellre än att dö.

Mattias Knave försöker med sin pjäs behandla detta brännande tema i en pjäs där händelseutvecklingen tyvärr går fort, på bekostnad av eftertänksamheten. Det finns onekligen ett djup i tanken bakom den här föreställningen och man skulle kunna förvänta sig en stark debattpjäs av ett så ambitiöst ämne. Kanske blir frågeställningen alltför komplicerad för att bli trovärdig på scen. Pjäsen blir lite strukturlös och klichéaktig. Exempel på detta är de ”radiodebatter” som dyker upp med jämna mellanrum. Dessa sekvenser förefaller väldigt enkla, på gränsen till amatörmässiga. Mellan dessa scener förflyttar sig skådespelarna runt med plastiga dockor. Tanken är förmodligen att dessa ska representera någon form av konstgjorda individer, vilket kanske kunde ha gjorts på ett mer övertygande sätt.

Helheten blir i längden ganska monoton, med en konstig blandning av dialoger och scener, där budskapet inte riktigt når fram. Teater Giljotin har gjort många uppseendeväckande och ambitiösa föreställningar som har behandlat känsliga ämnen. Den naturgivna ordningen hör tyvärr inte till dem.