När vetenskapliga studier får stort genomslag i medierna är det oftast i form av larmrapporter – till exempel rapporter om giftiga ämnen i vanliga livsmedel – eller lättsamma reportage om människors psykologi, sexualitet eller andra ämnen som anses bjuda på högt läsvärde men minimalt tankemotstånd. Det är betydligt mer sällsynt att samhällsvetenskapliga studier uppmärksammas, i synnerhet när de ifrågasätter etablerade dogmer.

Ett undantag är den rapport som forskare vid University of Massachusetts publicerade förra veckan, som kastar tvivel över en av de senaste årens mest inflytelserika studier i nationalekonomi.

Det var 2010 som ekonomerna Carmen Reinhart och Kenneth Rogoff i en studie visade att en statsskuld över en viss nivå – runt 90 procent av BNP – har en mycket kraftigt negativ effekt på ett lands tillväxt.

Studien har blivit en av de mest citerade i debatten om finanskrisen och använts som argument av tunga konsevativa ledarsidor som Washington Post och inflytelserika politiker som EU:s ekonomikommissionär Olli Rehn och republikanernas vicepresidentkandidat Paul Ryan, som alla har hänvisat till studien när de argumenterat för drastiska nedskärningar i skuldtyngda krisländer.

I en ny studie argumenterar dock ekonomerna Thomas Herndon, Michael Ash och Robert Pollin för att de tidigare beräkningarna inte stämmer, utan tvärtom bygger på ett räknefel.

Slutsatsen har naturligtvis väckt stor uppståndelse. Bygger stora delar av EU:s krispolitik i själva verket på ett matematiskt misstag? Har smärtsamma nedskärningar i länder som Grekland, Irland och Portugal genomförts i onödan?

Den vetenskapliga debatten i frågan är långtifrån över. Men uppståndelsen väcker också frågor om journalisternas ansvar. Hur väl lyckas vi ge rättvisa åt en vetenskaplig debatt där i stort sett varje kommatecken är omtvistat, men där slutsatserna kan få konsekvenser för hundratals miljoner?

Att medier världen över nu rapporterar om kritiken mot Reinhart och Rogoffs studie som ett chockerande avslöjande bygger delvis på en falsk föreställning om en tidigare konsensus. Idén att skuldtyngda länder måste spara sig ut ur en depression har presenterats som ett orubbligt faktum, och alltför ofta undgått kritisk granskning – till och med när den ifrågsatts av prisbelönta och världskända ekonomer som Joseph Stiglitz och Paul Krugman.

Att ekonomer räknar fel ibland bör varken väcka förvåning eller oro. Att vissa ekonomers slutsatser lyfts fram som oomstridda sanningar ger däremot skäl till eftertanke – och en hel del självrannsakan inom journalistkåren.