Ett finger för varje död ryss
Krönika
Nu är det ju så länge sedan, men Opa sträcker upp några fingrar i luften. Jag tror det var handens samtliga fingrar: fem. Ett finger för varje ryss han dödat.
Oma dog för kanske fem, sex år sedan. Innan det skrev hon prydliga födelsedagshälsningar varje år. Någon annan kontakt hade vi inte. Men via andra släktingar i Tyskland fick jag veta att hon ansåg att Adolf Hitlers motorväggsbyggen ställde alla hans illdåd i ett skuggläge.
Om hon nu såg det som illdåd. Hon förblev övertygad nazist fram till sin död.
Märkligt det där, att tänka tillbaka. Hur hon satt tröstande och spelade gitarr medan jag låg i sängen och höll på att slitas sönder av smärtan från öroninflammationen. Jag minns inga ljud eller melodier, bara scenen, som gjorde det hela uthärdligt.
Vi var lite rädda för Opa. Han var stor, grå, skar loss köttiga falukorvsbitar som vi åt råa direkt från knivseggen som han sträckte fram till oss. Han skulle även truga i mig schmalz, grisfett – för att jag skulle bli lika stor och stark som han. Fortfarande i dag kan jag ibland undra hur Oma reagerade när hon upptäckte det intorkade grisfettet under soffan. I smyg strök jag bort fettklumparna från kvällsbrödet.
Opa brukade beskriva hur de sårade soldaterna på krigsfälten låg och kved och skrek, framför allt ett ord: mamma. Det var så underligt att föreställa sig det, hur de vuxna modiga männen i uniform låg på ett fält i Ryssland och åter blev till hjälplösa pojkar under sina våndor.
Nazismen och kriget, de allierades vedergällningsbombningar och det påföljande armodet, frön av det mörka tankegodset som virvlar omkring är trots allt ganska avlägset här. Men för den som upplevt det närmare, både direkt och indirekt, är det som en diffus närvaro inte olikt det man kan känna i ett sällan bebott sommarhus.
Plötsligt knäpper det till någonstans. Förnuftet säger en att det rör sig om små förskjutningar i träväggarna.
Ändå vågar man inte riktigt blunda.
Jag bytte land och efternamn och hamnade i Kungsängen, några mil norr om Stockholm. Därför reagerade jag när Svenskarnas parti hävdade att de delat ut påskgodis på ett äldreboende i min gamla hemkommun. Jag började rota i saken. Mest för att jag faktiskt trodde att det rörde sig om falsk nazipropaganda.
I kölvattnet efter den artikel jag sedan skrev har jag och Stockholms Fria Tidning förärats en artikel i den rasistiska nättidningen Realisten.
Tja, vad ska man säga? Retoriken är medvetet infantil. Jag, och även den ansvariga samordnaren som fördes bakom ljuset och släppte in nynazisterna, drar felaktiga slutsatser – anser Realisten. Aktionen var opolitisk från ett gäng godhjärtade ynglingar. Samtidigt som de använder sig av översatta termer från den nazistiska regimen.
Det är som att titta på en fotbollsmatch där en spelare just borrat in sina dobbar i en motspelares vadben. Spelaren flyger upp, slår ut med armarna och är jordens mest oförstående människa när den visas ut från planen.
Ett tragikomiskt skådespel.
Enligt Alexander Bengtsson på stiftelsen Expo, siktar Svenskarnas parti på tio platser i landets kommunfullmäktiger och tiotusen röster i riksdagsvalet 2014. Inte särskilt troligt, ansåg han när jag intervjuade honom nyligen. I dag har Svenskarnas parti ett enda mandat, i Grästorp.
Men jag har ändå inte riktigt lust att bara blunda.
<h2><strong>Relaterade artiklar:</strong><span> </span><br><span>• </span><a href="http://www.stockholmsfria.nu/artikel/97347">Så lurade nynazisterna äldreboendet</a> <br>• <a href="http://www.stockholmsfria.nu/artikel/97472">”De försöker splittra lokalsamhällen”</a> <br>• Tema: <a href="http://www.fria.nu/tema/extremhogern">Fria granskar den europeiska extremhögern</a></h2>