Vem har inte drömt om att få uppleva den sjungande sanden (eller för all del världens största timglas som klockar exakt ett år) vid tidens tempel i Nima, Japan? Vidare, vem kunde ana att något nästan lika enastående fanns att uppleva alldeles runt kröken? Inte just sjungande sand, men väl sjungande is.

Planetens egna ljud är en vacker påminnelse om vår världs livspuls och ämnesomsättning. Stora däggdjur som elefanter och valar förstår att både lyssna till och använda tonerna – för att nå relativ säkerhet vid förestående jordbävning eller för att hålla kontakten med släkt och vänner på avstånd av 1000-tals meter (via land) eller 100-tals kilometer (via vatten).

I början av april, vid Vätterns strand näst ett ännu så gott som öde Gränna, hörde jag detta säregna fenomen. Den envisa vintern gjorde sig alltjämt påmind genom stora vallar av spröda, tallriksstora flak eller snarare fjäll av is en handfull meter från land och inåt. De glittrande paljetterna svallade med en andningslik rörelse upp och ned, upp och ned, gneds mot varandra och framkallade därmed en vacker, sorgsen och angelägen sång. Kanske inte sorgsen, snarare bitterljuv. En livfull förväntan och bubblande iver gick som en underström genom de underliga, vemodiga fondljuden. Är det så här valar låter, för att läka (i första hand) varandra och (i andra hand) New Age-fantaster med kompostdoftande kläder? Den självupplevda musik som jag kan likna ljudet vid är snarare portugisisk fado, amerikansk träskrock eller finsk tango.

But for now my friend, just let the song begin.

And bring the mourners in.

We’ll try to find some beauty in this hostile land.

For now.

(Let the Song Begin, David Sandström, 2004)

När jag hör den taktfasta ismusiken, tre gånger vilopulsen, inser jag plötsligt att det inte alls är någon helande valsång. Ingen kaskelotfamiljs puttrande, trevliga transoceaniska kafferep. Jag minns att denna puls är den likt Jesus vattenskridande insekten skräddarens varningssignal. Eller var det parningssignal? Vad är det Vättern i så fall vill varna oss för? Alternativt, är det vårens orfiska melodi vi hör, som får vatten och land att skälva tills vartenda träd har virvlat luften full av sitt infernaliska germinala damm?

Är det naturens stora vågfronter som säsongsmässigt får den lilla skräddaren att dansa i takt, eller är det tvärtom skräddaren som med sina ludna små fötter trummar igång mikroskopiska krusningar som obönhörligt växer till gigantiska geodynamiska gungningar?

I vilket fall som helst noterar jag med lättnad att man inte behöver åka jorden runt för att höra vår planet sjunga. Till den gäckande vindgudens sång i Badain-Jaranöknen, Kina; bergsgudens bullrande borduntoner på Kauai, norra Hawaii; Pythonessans väsande, svaveldoftande sång i Delfi, Grekland och tidsgudens sjungande sand i Nima, Japan kan vi nu räkna den sällsamma sjungande isen i Gränna, Sverige. Vilken gudinna ska vi då konjugera med denna kusliga, kristallina koral? Jo, vår mest skruvade sockerbagare (och alla tandläkares favoritseraf) Amalia Eriksson som år 1859 uppfann polkagrisen.