De står utanför rätten till semester
Juli är industrisemesterns månad, en påminnelse om kampen för lagstadgad semester. Dagens semesterlag ger anställda rätt till fem veckors semester. GFT har träffat några göteborgare som står utanför den förmånen.
– Betald semester finns inte min vokabulär.
Det säger Anna, som är 23 år och timanställd som personlig assistent inom Göteborgs stad. Hon heter egentligen något annat, men vill vara anonym av respekt för kollegor och chefer och eftersom jobbet känns osäkert.
Det var i februari i år som hon började jobba på arbetsplatsen och hon berättar att det är under semestertiden som skillnaden mellan att vara fastanställd och timvikarie blir tydligast.
– Att vara ledig i flera veckor under sommaren är ingenting jag som ung och ny på jobbet ens kan drömma om. Min roll är att täcka upp för "de riktiga anställda" så att de ska kunna ta semester eller stanna hemma när de är sjuka.
Över sommaren går Anna på ett fast schema, vilket ger henne några månaders trygghet. I vanliga fall har hon ett antal inbokade dagar och hoppas på oplanerade inhopp. Hon vågar inte tacka nej, även när det inte passar henne, av rädsla för att prioriteras ner på vikarielistan.
– Man vill vara duktig, jag anstränger mig extra mycket hela tiden eftersom jag hoppas att det ökar mina chanser till ett fast jobb. Jag tackar ja till att börja tidigare eller arbeta obekväma tider.
Göteborgs stad har i flera år arbetat med att minska antalet timanställda inom kommunen. Även om timanställningarna har blivit färre sedan den senaste toppnoteringen på 6 500 år 2011, finns det fortfarande 5 700 timvikarier, främst inom äldreomsorgen.
På den nationella nivån har antalet visstidsanställda ökat kraftigt sedan början av 90-talet. Enligt LO:s rapporter om anställningsformer i landet har antalet vikarier som jobbar per timme och vid behov ökat från drygt 40 000 till drygt 255 000 under åren 1990-2011.
Oroväckande, menar Lasse Thörn, chef för arbetslivsenheten på LO, då timanställning enligt honom är den mest otrygga anställningsformen.
– Timvikarier har inte rätt till semester, då de inte räknas som anställda under perioder mellan inhoppen. De kan inte skriva på kontrakt för en lägenhet eller ta lån eftersom de inte har någon fast inkomst. Vissa skaffar inte barn för att de inte har ett fast jobb. Det här får stora sociala konsekvenser.
Lasse Thörn berättar att timanställningarna har krupit upp i åldrarna och blivit vanligare även bland 30-åringar. Enligt honom handlar det om utnyttjande från arbetsgivarens sida:
– Om man har flera vikarier som är ständigt beredda att jobba, kan man lättare precisionsbemanna utan att behöva ta hänsyn till den timanställdes behov.
Annas lön har hittills varierat mellan 6 000 och 15 000 per månad. Oron för att inte få jobba tillräckligt eller bli av med jobbet, är ständigt närvarande. Sommarlönen hoppas hon ska skänka henne lite lugn och ro.
– Jag är ständigt orolig över att de kommer att sluta ringa för vilken struntsak som helst. Över sommaren sparar jag så mycket jag kan för att kunna känna trygghet i åtminstone någon månad framåt.
Lagstadgad semester
1938 fick alla arbetare rätt till minst två veckors betald semester efter förslag från två socialdemokratiska ledamöter. Semesterförespråkare menade att alla medborgare hade rätt att komma bort och vila upp sig. Men semestern skulle utnyttjas väl: man uppmuntrades att resa bort, lära sig något nytt eller läsa böcker. Den lagstadgade semesterns längd utökades till tre veckor 1951, sedan till fyra veckor 1963 och slutligen till fem veckor 1978, denna gången på initiativ av TCO och LO.
Industrisemester syftar på den tiden i juli då många av landets industrier stängde för samtidig semester.
Läs även

