Andrea Arnolds Wuthering heights är en värld av ljud. Stormvindar, frustande hästar, flämtningar, ödesmättade kyrkklockor, men sparsamt med röster. Här är linsen ständigt grumlad av passion, hat och djuriska drifter som tycks springa ur själva gyttjan som Catherine och Heathcliff klafsar runt i. Den skakiga handkameran ger bilder som är gryniga, ofta suddiga och mörka. Över hedarna blåser det ständigt och landskapet är dränkt i fukt. När Arnold skildrar den tragiska kärlekshistorien mellan Catherine och Heathcliff betonar hon det fysiska och råa. Hur Catherine slickar Heathcliffs variga sår efter att han blivit piskad, hur de två smetar in varandra med dy. Höns som skakar i dödsryckningar när blodet rinner ur snittade strupar.