Den samhälleliga utvecklingen i Europa har länge gått i riktning mot allt större ojämlikhet, samtidigt som resurser överförs från den offentliga sektorn till den privata. Detta innebär en ökning av spänningarna i samhället och bäddar för en förestående samhällelig kris.
De europeiska politiska beslutsfattarna saknar en egen vision, en uppfattning om en eftersträvansvärd framtid. Avsaknaden av en hållbar vision gör att de rutinmässigt arbetar på att förverkliga EU-idén om en 'fri' marknad och en 'nödvändig' oupphörlig ekonomisk tillväxt. Detta är storbolagens och deras storägares vision och den förverkligas på folkmajoritetens bekostnad på olika håll i världen.
Om regeringarna levde upp till sina uppgifter, skulle de kunna jämna ut fördelningen av totalproduktionen. De rika skulle vara mindre rika och de fattiga skulle vara mindre fattiga. Det finns ingen naturlag som säger att storbolagens och deras ägares girighet får vara gränslös. Ingen naturlag säger heller att arbetsplatser, fritt och utan hänsyn till konsekvenser, får exporteras från ett land till ett annat.

Till all lycka är medborgarnas förhoppningar om framtiden annorlunda än den politik, som nu utövas. Största delen av medborgarna i EU-länderna vill ha bättre grundläggande samhällstjänster. Cirka 60 procent av européerna önskar att besluten fattas på lokal och nationell nivå. Bara en femtedel ser ett överstatligt beslutsfattande som det bästa alternativet (källa EU:s Eurobarometer).
Vilka är då de största europeiska problemen som man bör finna lösningar på? Enligt min åsikt vinner man ingenting på att avgränsa synvinkeln till att gälla endast Europa. För att avgöra de framtida stora frågorna krävs en världsomfattande syn på nutiden och en världsomfattande vision om framtiden.
Till att börja med vore det bra att utföra en analys av nuläget. Världsekonomin domineras i praktiken av en syn: fördelarna med frihandeln och de på 1980-talet frigjorda kapitaltransaktionerna ska utnyttjas maximalt. Denna 'frihet' kan jämföras med rävens frihet i en hönsgård. I en fri konkurrens finns det få segrare och många förlorare. Till råga på allt är konkurrensen inte alls fri, utan den manipuleras av dem som hittat på hela spelet.

Den rådande modellen av kapitalism kan uppfattas som den grundläggande orsaken till de stora problemen i världen eller åtminstone som ett hinder för att lösa problemen. Detta finns det belägg för - trots att nästan en tredjedel av världens icke förnybara råvaror förbrukats under några årtionden, har antalet svältande i världen inte minskat. Produktionstill- växten och automatiseringen av produktionen har inte medfört ett jämt fördelat, verkligt välstånd ens i de rika länderna sedan kapitaltransaktionerna frigjordes. Fattigdom och ojämlikhet tilltar. Ett exempel på detta är att de några hundra rikaste äger lika mycket som världens tre miljarder fattigaste människor.
Den spekulationsekonomi, som hör ihop med dagens kapitalism, förstör verklig ekonomi, eftersom man inte uppnår de största vinsterna genom att investera i produktion av tjänster och varor, utan genom att spekulera på aktie- och valutamarknaden. Över 90 procent av kapitalrörelserna i världen sker inom spekulationsekonomin.
Spekulationsekonomin är instabil i sig själv, eftersom den lever på en illusion om ständig tillväxt. I många undersökningar om innebörden av en hållbar utveckling har det redan bevisats att en ständig tillväxt inte är möjlig. Att erkänna detta faktum verkar dock inte vara viktigt för dem som lever på resultaten av tilltron till denna illusion.

Den nutida kapitalismen är något helt annat än en marknadsekonomi som förutsätter en stark statsmakt som motvikt för att fungera ordentligt. Därför innebär inte heller en kritik av den nuvarande kapitalismen att socialismen vore ett verkligt alternativ. Det faktum att socialismen redan visat sig vara oanvändbar betyder inte att den nutida kapitalismen vore alls mer hållbar på längre sikt.
En stor ekonomisk krasch kommer att breda ut sig på den internationella aktie- och valutamarknaden runtom i världen. Om - och när - vi kan vänta oss att bubblan kommer att spricka, kan vi också förbereda oss för konsekvenserna - och kanske också för att redan före kraschen bygga för en framtid som baseras på balans och inte på ständig tillväxt.
Att besegra fattigdomen är en fråga om vilja. Det har sagts att fattigdomen är den värsta sortens våld som finns. Dagligen svälter tiotusentals fattiga människor ihjäl. Det här problemet borde också vara vårt problem, om vi nu över huvud taget bekänner oss som anhängare av något slags gemensamt ansvar.
För att minska och eliminera hungersnöden i världen borde man arbeta för att alla stater såväl medges rätten som ställs inför plikten att så vitt möjligt bli självförsörjande beträffande livsmedelsproduktionen. Detta borde vara FN:s uppgift.

Enligt FN:s beräkningar kan man skaffa tillräckligt med mat och rent vatten åt de fattigaste, anlägga avlopp och erbjuda grundutbildning och hälsovård för hundra miljarder dollar per år. År 2005 var vapenutgifterna i världen tusen miljarder dollar, varav USA:s andel var ungefär hälften. Man kunde önska sig att till exempel något av de nordiska länderna skulle framföra ett förslag om att staterna skulle binda sig att anslå tio procent av sina vapenutgifter till att besegra den existerande fattigdomen i världen.
Massarbetslösheten har trätt in i de utvecklade ekonomierna för att stanna. Den ekonomiska tillväxten ökar inte antalet arbetsplatser - även om man ofta påstår det - utan tvärtom medför tillväxten en ökning av arbetslösheten. Detta beror på att tillväxt lättast uppnås genom att ersätta mänsklig arbetskraft med maskiner och automation. För dem som gynnas av spekulationsekonomin verkar det vara svårt att erkänna hur tillväxten har en ökande effekt på arbetslösheten.

Det är något av en paradox att då människan lyckats med sin eviga strävan att klara sig med mindre arbete, så kan eller vill man inte dela det avtagande arbetet åt alla. I fortsättningen borde man fästa större uppmärksamhet vid hur 'den gemensamma kakan' delas i stället för vid hur man ytterligare får den att växa.
Också i denna fråga är det möjligt att finna en balans om bara realiteterna erkänns. Staten borde bära ansvaret och också inneha makten att ta hand om sina medborgare och verka för en rättvis inkomstfördelning. De som vuxit in i ett system, där man bygger upp ett samhälle, som baserar sig på gemensamt ansvar, vill inte längre avstå från det.

Den förnybara energin bör tas på allvar. Det kan förefalla paradoxalt att en övergång till en ekologiskt hållbar utveckling erbjuder, aldrig förut skådade, ekonomiska möjligheter. Detta beror bland annat på att en förnyelse av energisystemet till ett som baserar sig på reproducerbara energikällor kräver omfattande investeringar.
Marknadsmekanismerna fungerar för långsamt med tanke på de brådskande och viktiga åtgärder som klimatförändringen kräver. Vi lever i en tid då det tas snabba kliv i energipolitiken, men samtidigt begås stora fel. Om klimatförändringen tas på allvar borde staterna förhålla sig lika allvarligt till att förnya sin energipolitik till att bygga på förnybara energikällor, som de vanligtvis gör då de förbereder sig för krig. Nu gäller det att rädda kommande generationer.
Det finns många problem som överskrider statliga gränser. För att lösa dem behövs mer samarbete. Samarbete är dock möjligt bara för den som fogar över sig själv. I det internationella samarbetet är EU ett problem, inte en lösning.

EU har inte medfört något gott som man inte hade kunnat uppnå utan denna organisation. Däremot är det lätt att få till stånd en lång lista över de skador EU har orsakat. En av de viktigaste punkterna på denna lista är det försvagade nordiska samarbetet. Det existerar redan organisationer och strukturer för internationellt samarbete som har mer att ge än EU. Som exempel kan nämnas den europeiska säkerhets- och samarbetsorganisationen OSSE på säkerhetsfronten och Europarådet, då det gäller frågor om mänskliga rättigheter. Det enda de små EU-länderna kan göra är att trycka på omröstningsknappen medan de stora länderna gör vad de vill. Norge har som en självständig stat föregått med gott exempel på hur också ett litet land kan påverka då det får besluta om sina egna angelägenheter och ståndpunkter.
EU leds av å ena sidan stora medlemsstater och å andra sidan av storbolag. Ett sådant missfoster utgör redan från första början en fara för jämlikhet, välstånd och säkerhet. Nu strävar man efter att, utan hänsyn till medborgarnas åsikter, också officiellt skapa en stat och militärmakt av EU genom dess grundlag.
Det är önskvärt att de som jobbar för ett äkta samarbete och en äkta demokrati finner varandra bättre än hittills och förmår presentera medborgarna ett trovärdigt alternativ till den utövade skendemokratiska politik som lett till en återvändsgränd.
En rättvis och hållbar utveckling är möjlig att bygga upp endast utgående från demokrati och nationell självständighet.