• Mig äger ingen handlar om pappan Leif, en ganska tragisk figur som väljer alkohol framför politik.
Stockholms Fria

Arbetarklassen in på bara skinnet

Aftonbladetjournalisten Åsa Linderborgs <strong>Mig äger ingen</strong> är inget mindre än ett romanlångt personporträtt av en far. Från början ett humoristiskt sådant. Lilla Åsa bor ensam med sin far, de leker, de har roligt. Men ju äldre bokens Åsa blir, desto större avstånd mellan dem infinner sig. Fadern, Leif, är egentligen en tragisk fyllbult utan vänner. Han är inskränkt, en jantelagsmänniska, lever inte, utan snarare överlever utan förmåga att utvecklas. Att Åsa ska gå ifrån honom är ofrånkomligt. Hans livsstil är en spikrak väg ned i en alltför tidig begravningskista, pådrivet av trettiosju år på samma arbetsplats som härdare. Och i takt med detta försvinner bokens humoristiska ton, det som inledningsvis placerade Åsa Linderborg i den fina svenska moderna litteraturfåran med Susanna Alakoski och Torbjörn Flygt.

Jag vet inte om hennes far hade gillat denna bild av honom. För han är en ganska tragisk figur. En av dessa ur arbetarklassen som klagar på sin lott, men är den förste att stå där med mössan i hand och bocka och tacka när förmannen delar ut lönekuvertet.
Det finns ju en idealisering av arbetarklassen, inte minst inom vänstern och fackföreningsrörelsen. Den starke, organiserade arbetaren som står på sig, som äger integritet, som aldrig är främmande att ta en diskussion med chefen om arbetsvillkor denna inte är nöjd med. En arbetare som diskuterar politik på kafferasterna, är påläst och kan sin Marx, som är aktiv i facket, skyddsombudsman och på fritiden läser på ABF.
Tyvärr är nog bokens Leif mer vanlig. Eller den typen som hellre pratar sport eller vilka teveprogram man sett kvällen innan: schlagerfestivalen, Idol eller Bingolotto. Man kan lägga en slöja av alkohol kring sitt trista liv som underklassare, eller så kan man beslöja eländet med teve eller sport. Debatten om att det inte finns en arbetarklass i Sverige längre har väl ebbat ut. Men kanske är det så att det som i dag saknas är ett klassmedvetande, den okunnige proletären som gör sig till slav i sin okunnighet. Tvivlar ni är det bara att ta ett skitjobb där facket knappt nämns och än mindre vågar visa sig. Idealiseringen av arbetarklassen får en tydlig motpol i denna text.

Det är en fin bok Linderborg har skrivit, där humorn möter realismen, men också en tidstypisk skildring av Folkhemssveriges misär under sjuttiotalet. En misär som trots allt inte är en misär som bokstaveras svält, uteliggande, arbetslöshet eller krig. Men ändå. Man gräver där man står.
Titeln anspelar på en diktrad av Gunnar Ekelöf och bär på en förhoppning om framtiden, att det livet har att erbjuda är något gott och stort. Men när Leif dör vid sextio års ålder och har gett sina bästa år till ASEA i Västerås ter sig diktraden som ett elakt skämt.
Pappan tecknas humoristiskt och fint inledningsvis, för att senare framställas som en odugling och en person Åsa inte vill synas tillsammans med. Men den sammanlagda bilden av Leif blir ändå fullödig och i viss mån tillgiven. Och det är i egenskap av porträtt av en människa denna boks förtjänster ligger. Var han en bra eller dålig människa? Svaret ligger som alltid någonstans mittemellan. Vi gör så gott vi kan. Leif gjorde så gott han kunde.
Ett sådant liv blir till varnagel för andra och inte minst dottern. Boken börjar med pappa men slutar med jag. Stafettpinnen är överlämnad och dotterns löptävling kommer att bli annorlunda, det vet vi som känner till Åsa Linderborgs gärning hittills.

Fakta: 

Mig äger ingen
Författare: Åsa Linderborg
Förlag: Atlas

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Lekfullt i postpunkens begynnelse

Jag såg aldrig Farstabandet Mögel under deras aktiva period mellan 1978 och 1983. Däremot många av deras kollegor, som KSMB, Incest Brothers, Tant Strul, Grisen Skriker och Pink Champagne.

The Amazing lever upp till namnet

Stockholmsbandet The Amazing äger ett namn som sätter ribban högt. Tittar man på bandbesättningen minskar inte förväntningarna. I fronten står Christoffer Gunrup, tidigare Granada. De övriga har också Dungen och Anna Järvinen på cv:t. Reine Fiske, Fredrik Björling och Johan Holmegård återfinns i Dungen, de sistnämndas tvås trumspel (jorå, de har två trummisar, även om det knappt hörs) ekar mycket av Dungens sextiotalsmässiga puk- och ljudarrangemang.

Framstående SF-författare avliden

Arthur C Clarke, som tillsammans med bland andra Isaac Asimov betraktas som en av 1900-talets bästa science fiction-författare, har avlidit. SFT:s litteraturkritiker Benny Nilsson skriver om några av hans viktigaste böcker.

Biografi över Ian Curtis nu på svenska

Punken och postpunken var en dörröppnare som gav många unga en öppen syn på vad det innebär att göra musik. Och Ian Curtis definierar mycket av det som kallas postpunk. Lagom till Anton Corbijns film om Curtis kommer nu biografin om den suicidale sångaren i svensk översättning.

© 2025 Stockholms Fria