Argument | Tjänstefolk eller tjänstesektor?

Att en skattereduktion på 1,3 miljarder per år berör alla i samhället är självklart. Det är pengar som istället hade kunnat användas till offentlig konsumtion. För 1,3 miljarder skulle nästan 5 000 vårdbiträden eller hemvårdare kunna anställas på heltid. Förutom den omedelbara effekt det skulle ha på arbetslösheten, skulle det också direkt gynna de personer som har behov av omsorg på grund av ålder, sjukdom eller funktionshinder, men som i dag nekas den omsorgen på grund av personalbrist. Det skulle dessutom förbättra arbetsvillkoren för dem som i dag sliter ut sig på underbemannade arbetsplatser. Det i sin tur skulle förmodligen bidra till att minska sjukskrivningarna bland vård- och omsorgspersonal.
Att fler äldre får hjälp från hemtjänsten, att barn snabbare får plats i barnomsorgen och sjuka får bra omhändertagande och rehabilitering är också samhällsekonomiskt lönsamt i sig, och är dessutom avgörande ur jämställdhetssynpunkt: när inte offentlig vård och omsorg täcker upp behoven är det kvinnor som kliver in och gör jobbet gratis.
Kort sagt: att investera i fler anställda i den offentliga omsorgen skulle täcka existerande behov, minska arbetslösheten och ohälsan samt bidra till ökad jämställdhet.
Det intressanta är ju att regeringen hävdar att exakt samma effekter uppnås med skatterabatten för hushållstjänster. Frågan är om det stämmer. Täcker exempelvis skatterabatten existerande behov? Många kvinnor upplever det som väldigt stressigt att hinna med att hämta barn, städa, laga mat, diska, handla och så vidare.
Behov av avlastning finns alltså. Men ingenting säger ju att skattesubventioner är den bästa metoden att åstadkomma det. För faktum är ju att det finns en stor outnyttjad arbetskraftsreserv här: män. Kvinnor använder nästan dubbelt så mycket tid åt ovan nämnda arbetsuppgifter som män. I det genomsnittliga heterohushållet skulle alltså en rättvis fördelning av hemarbetet ge den avlastning som så många kvinnor efterlyser. Det är också den jämställdhetspolitiska lösningen på problemet, medan skatterabatten tvärtom legitimerar mäns ovilja att ta ansvar för sina egna barn och hem.

Ensamstående mammor då? invänder någon. De har ju inga män som kan kliva in. Nej, men de kommer heller inte att kunna köpa några hushållstjänster. Det kommer faktiskt inte särskilt många hushåll att kunna göra över huvud taget. Är man till exempel själv städerska tjänar man runt 16 000 kronor i månaden. Det ger en nettolön på 73 kronor i timmen. Med regeringens skatterabatt kommer en timmes inköpt städhjälp att kosta cirka 175 kronor. För att tjäna ihop till en timmes köpt städning måste alltså en städerska jobba i 2 timmar och 24 minuter. Med andra ord är det mer lönsamt att gå ner i arbetstid och städa själv! Faktum är att man måste komma upp i en månadslön på 46 000 kronor innan det blir mer lönsamt att köpa städningen än att gå ner i arbetstid och göra jobbet själv.
Med andra ord: behovet av avlastning i vardagen kommer inte att kunna tillfredsställas med skatterabatter förutom för en tämligen exklusiv grupp. Det är precis vad som har hänt i exempelvis Finland där ett liknande avdrag införts: endast 6,5 procent av hushållen har utnyttjat rabatten, inte helt överraskande befinner de sig i de allra högsta inkomstklasserna. Ingenting talar för att det skulle bli på något annat sätt i Sverige.

Men arbetslösheten då - minskar inte den med den här subventionen, och är inte det bra för alla? Tja, arbetslösheten minskar ju inte mer för att skattepengarna används till städerskor och barnskötare i hemmen än om de använts inom kommunens vård eller omsorg. Så det är ju noll-noll. Om man däremot har någon som helst vision om att arbete ska vara något mer än en födkrok som håller folk borta från tiggeri och ren misär, då är det en dålig idé att investera i nya jobb i hushållssektorn. Det är en sektor som, i de länder där den är etablerad, präglas av ensamarbete, dålig arbetsmiljö, låg lön, deltidsanställningar och få eller inga utvecklingsmöjligheter. Nästan bara kvinnor jobbar i sektorn, många av dem är invandrade från fattiga länder.
Men den här arbetsmarknaden finns ju redan i Sverige, brukar det heta. Fast de som jobbar där gör det svart, och alltså helt utan trygghet. Vore det inte bra om de istället blev vitt anställda? Om det blev effekten skulle det ju vara bra för många: dels skulle mer skattepengar komma in till staten, dels skulle en extremt utsatt grupp få bättre livsvillkor. Men så enkelt är det inte. För det första finns inga raka samband mellan sänkt skatt på arbete och minskat svartarbete. Det är ju alltid både billigare och enklare att anlita någon svart än vitt. För det andra är rabatten så stor i regeringens förslag att köp av hushållstjänster i princip blir helt skattefria. Vinsten för samhället är därmed väldigt liten jämfört med alternativet. Men framför allt är det ju ganska groteskt att belöna en grupp skattebrottslingar med rabatter. Om utnyttjande av svart arbetskraft i hemmen är ett stort problem (vilket ingen egentligen vet), varför inte skicka ekoroteln på razzia i Saltsjöbaden och Djursholm och sätta dit exploatörerna?

Sammanfattningsvis innebär regeringens förslag att skattepengar används för att etablera en otrygg och lågavlönad arbetsmarknad för kvinnor i syfte att avlasta de mest förmögna kvinnorna från hushållsarbete utan att behöva blanda in männen. Självklart berör den här reformen alla som har behov av fungerande och solidariskt finansierad omsorg, skola och sjukvård. De som gynnas av den däremot, är de som utan problem redan i dag kan tillfredsställa sina behov med egna medel.