Essingeleden kröker sin grå betongmassa över den jordiga slänten. Ett jämnt dånande fyller luften. På sina håll har de redan skjutit upp ur marken, de vita och hallonröda husen med stora fönster och putsade fasader. Här trängs gula grävskopor med gigantiska grushögar. Klockan är sju på kvällen, men byggjobbarna arbetar fortfarande. Flåsande joggare springer förbi. Annars är det ingen som ser den magnifika utsikten över vattnet.
Här på Kungsholmen i Stockholm byggs ett av de sista bostadsområdena med rätt till statligt bidrag i Sverige. Den sista juni tog länsstyrelsen emot de sista ansökningarna om produktionsstöd till nya bostadsprojekt. En statlig utgift på cirka 30 miljarder för bostadssektorn har i dag förvandlats till en intäkt på ungefär samma summa. Nu menar forskarna att den sociala bostadspolitikens tid är över.
– I praktiken har man gått ifrån tanken om det sociala. Varje politiskt beslut som tagits de senaste femton åren har accentuerat detta, säger Irene Molina, lektor i kulturgeografi vid institutet för bostads- och urbanforskning vid Uppsala universitet.
Hennes forskning visar hur utvecklingen lett till att de ungas situation på bostadsmarknaden försvårats. Dessutom ökar såväl hem- löshet som trångboddhet bland dem som inte har råd att betala.
– Det är som att vi återhämtat problem som vi i Sverige trodde var borta för länge sedan, säger hon.

Louise Nyström är professor i fysisk planering vid Blekinge tekniska högskola. Även hon menar att de bostadssociala visionernas tid är förbi. Men i motsats till Irene Molina tror hon inte att de behövs längre.
– I dag har ingen ambitionen att matematiskt försöka räkna ut hur den bästa bostaden ska se ut, som man gjorde förr. Istället bör man satsa på en scen där människor kan ta egna initiativ, det tycker jag är mer sympatiskt, säger hon.
Dagens stadsmässiga byggande ger förutsättningar för en bra social miljö, även utan bostadspolitisk inblandning, anser Louise Nyström, men tillägger att de nya bostäderna endast byggs för dem som har råd.
Under 1970-talet blev städernas sociala sammansättning en viktig politisk fråga. Segregation och utsatthet skulle motverkas med en befolkningsmässig blandning. I dag finns inga sådana politiska ambitioner.
– Intresset för de utsatta hushållens bostadsmarknad finns inte från politiskt håll i dag, man har gett upp det där. Istället satsas det på arbete och integration och det tycker jag är bra, säger Louise Nyström.

Lindhagenområdet, den nya stadsdel som just nu växer fram på nordvästra Kungsholmen, är ett typiskt projekt för vår tid. Runt om i världen byggs moderna bostadsområden på gamla industritomter i sjönära lägen på stadsmässigt vis.
Ett vinnande koncept tycks det, nyligen förhandsbokades den sista av JM:s 121 lägenheter i kvarteret närmast vattnet, trots att bygget precis påbörjats. Här utlovas bostadsrätter med burspråk och ovanliga former och inredning med en “exklusiv touch“.
– I dag är folk mer medvetna och ställer fler individuella krav. Det har sannolikt att göra med alla inredningsprogram och tidningar. De allmännyttiga bolagen måste hålla nere kostnaderna, i vårt fall har vi det lättare, det folk vill ha extra betalar de för, säger Gunnar Landing, projektansvarig på JM.

Han är däremot övertygad om att en bra bostadsmiljö bara kan skapas genom att olika befolkningsgrupper bor inom samma område.
– Man vill ju ha en blandad befolkning, invånare av alla kategorier. Det ger en mera riktig bild av hur staden ser ut. Sen går det ju inte att blunda för att det finns grupper som inte har råd att bo i våra bostadsrätter. Allt är inte rättvist, men det är också en del av verkligheten som man som enskild inte kan påverka, säger han.
Gunnar Landing menar att JM i princip inte kan göra något för att den blandning han talar så varmt om ska bli verklighet. Visst finns det möjlighet att bygga ytsnålt och på så sätt få fram billigare lägenheter. Men i Lindhagen har den stora efterfrågan gjort att JM snarare satsat mer på kvalitet. Istället hoppas han att kommunens planer på att bygga hyresrätter på den tredjedel av marken de äger ska bidra till blandningen i området.

Det var i början av förra seklet som politikerna började intressera sig för de utsatta hushållens situation på bostadsmarknaden. I en tid av akut bostadsbrist och trångboddhet infördes statliga lån och senare särskilda hyreshus för skötsamma arbetare.
Med folkhemsvisionen blev målet istället att bygga för alla. “Social housing“ för de mindre bemedlade, en vanlig lösning i många länder, slog aldrig igenom i Sverige. Men någonting har hänt. I dag pekar flera forskare på likheterna mellan förra sekelskiftets bostadspolitik och dagens strategier där ansvaret läggs i händerna på privata byggherrar och staten endast ser till att de i störst nöd får tak över huvudet.
Olof Hultin, arkitekt och chefredaktör på tidningen Arkitektur, bekräftar att idén om social housing håller på att omvärderas.
– Det blir ju billigare att bara bygga för vissa än att ge stöd till alla. Problemet blir att de som bor i de områdena eller lägenheterna blir utpekade. Där bor de där, kommer man att säga. Just den situation som Sverige alltid har velat undvika med generella subventioner.