Ett undantag är Den nya svenska arbetarklassen av Diana Mulinari och Anders Neergaard. I avhandlingen analyseras LOs bild av invandrare och invandrararbetare utifrån klass, kön och etnicitet. Författarna problematiserar dessa frågor utifrån ett av

de livligare nätverken inom arbetarrörelsen, Fackligt aktiva invandrare, FAI. Här betonas att i arbetarrörelsen ska du vara vit man för att lyckas. Men här finns även bevisen på att normeringen kan brytas upp och hur en bredare etnisk mobilisering blir svaret. Författarna visar även på hur den svenska arbetarklassen förändrats från att bestå av både män och kvinnor till att allt mer glida över till att bli invandrare och kvinnor. Andra aspekter spelar tillsammans med klassen en allt större roll.

Kapitalismens produktionssätt formar tillsammans med rasism och könsmaktsordning det nya samhället. Och här spelar fackföreningsrörelsen själv rollen av medspelare genom det sätt facken är organiserat på - inte medvetet kanske, men dock så klart, så tydligt. Via underförstådda begrepp som 'en riktig arbetare' och 'svartskalle' blir detta synligt.

Det är rent ut sagt jävligt bra. Och det är precis var vänstern i Sverige behöver. Den här typen av överblick, av teoretisk djupdykning är helt nödvändig om vi inom vänstern ska kunna svara på utmaningen från liberalernas iskalla samhälle och socialdemokratins omedvetet jolmiga svar. Det finns dock en invändning: språket. Det här går att se på två sätt.

Visst det är nödvändigt att klä teorierna i en akademisk språkdräkt - så föreskriver konventionen. Men måste vi inte utmana den konventionen? Ligger det inte i uppgiften att skapa ny förståelse av den nya arbetarklassen? Jag menar det. Lösningen är å andra sidan enkel: gör en ny presentation av de mycket spännande teorier och forskningsresultat som förs fram i boken, fast med ett annat språk. Som vänder sig till just dem de berör. Och till en vänster som behöver det så väl, så väl.