Inom djurrättrörelsen görs ofta jämförelser mellan människans förtryck av djur och andra förtryck. I synnerhet är det det amerikanska slaveriet och nazismen som står i fokus härvidlag. Den amerikanska djurrättsorganisationen PETA:s internationellt ambulerande utställning Holocaust on your plate (Förintelsen på din tallrik) är bara ett exempel på hur argumentationen förs: gentemot djur är alla människor nazister.
Sådana jämförelser väcker alltid starka reaktioner. Många uppfattar liknelsen som en skymf mot de utsatta människorna. Kan förtrycket av djur verkligen vara av samma dignitet som slaveriet eller judeutrotningen? Är vi, du och jag, inbegripna i en moralisk katastrof jämförbar med det värsta som hänt på denna jord?
Klart att det svindlar. Men motangreppen låter förstås inte vänta på sig. Nazismens vidriga behandling av människor, heter det, berodde delvis på att man inte gjorde tillräckligt tydlig skillnad mellan människa och djur. Att likna djurs situation vid förtryckta människors är därför ytterst farligt: det banar väg för kommande mänskliga katastrofer. Som en slags försäkring mot människoförtryck måste människor och djur hållas i strikt skilda kategorier. Så blir diskussionen om förhållandet mellan speciesism och andra förtryck lätt låst.

Men grundfrågan kvarstår: hur, om alls, hänger förtryck av djur och förtryck av människor ihop? Vid det här laget har det skrivits så pass mycket om saken att åtminstone några grundläggande slutsatser kan dras: det tycks som om underkuvandet av djur har fungerat som modell för underkuvandet av människor, även om praxis inte tagit sig identiska uttryck (självklart finns olikheter mellan förtrycken). Genom förslavandet av djuren har människan fått nödvändig emotionell och praktisk träning i hur man ska göra när man ger sig på människor. Som de nazistiska läkarna vid Nürnberg-rättegången svarade när de fick frågan hur de kunde förmå sig att utföra sina ohyggliga försök på människor: Vi hade tränat på djur.

Marjorie Spiegels bok The dreaded comparison har över tio år på nacken, men är fortfarande den bästa introduktionen man kan få till hur förslavandet av djur på olika sätt tjänat som förebild för förslavandet av människor. Bara genom att snabbt bläddra igenom boken och dröja vid de generöst tilltagna bilderna slås man av de explicita och smärtsamma likheterna mellan de två förtrycken: bestraffningssystemen, de tortyrliknande instrumenten för kontroll, de outhärdliga transporterna. De yttre formerna är lika intill sammanblandning. Skillnaden är: människor på den ena bilden, djur på den andra.
Spiegel lägger det mesta av sitt krut på att beskriva hur relationen mellan herre och slav ser ut: hur slaven - såväl människa som djur - isoleras, berövas all personlig trygghet och reduceras till en ekonomisk enhet fråntagen alla individuella egenskaper; en 'god' slav är en lydig och produktiv slav vare sig det rör sig om en människa eller ett djur. En av de mer tragiska aspekterna av slaveriet var hur familjer med berått mod slogs sönder, på mer eller mindre exakt samma sätt som skedde och sker med djur: barn till slavar tvingades lämna sina familjer för att hållas som 'husdjur' hos rika, familjerna splittrades vid auktioner då de köptes av olika slavhandlare. Den överväldigande upplevelsen för alla - människa eller djur - som permanent separeras från sin familj måste vara total hopplöshet och förlust (den som tvivlar har inte hört en ko råma efter den nyfödda kalv som nyss tagits ifrån henne); en upplevelse som gör förtrycket lättare att genomföra.

När man läser Spiegels bok förstår man inte bara att kuvandet av djur tjänat som modell för kuvandet av människor, utan också hur ett speciesistiskt språkbruk givit legitimitet åt det mänskliga slaveriet: slavarna var, trots allt, 'bara djur'. 'All vetenskaplig forskning kring ämnet visar att negern är en apa', skrev en förespråkare för slaveriet. Och djur kan man behandla hur som helst.
Vi känner alla igen greppet: människor som ska nedvärderas eller demoniseras kallas 'svin', 'råtta', 'hund', 'hönshjärna', 'apa' eller liknande. På så vis erbjuder det fördomsfulla talet om djur rasisten eller nazisten ett verktyg som gör att förtrycket av människor framstår som mindre allvarligt.

Detta är långt ifrån trivialt. Ty alla förtryck måste - för att skydda sig mot den så farliga moraliska kritiken (tänk bara på Gandhi och King) - framstå som både naturliga och moraliskt legitima. Det mest kraftfulla instrumentet för att uppnå detta, och stärka de redan etablerade maktrelationerna, är just språket. Ändå är det lätt att underskatta dess effektivitet. Nedvärderingen och förtingligandet av de utsatta är bara en av flera strategier som ett förtryckande språk utnyttjar. Riktigt vattentätt blir ett förtryck först när det framstår som om herrarna gör slavarna en tjänst, eller när ansvaret helt enkelt trollas bort (ibland läggs det helt enkelt på de kuvade själva). Då framstår förtryckarna inte som moraliskt förkastliga utan - simsalabim! - som moraliska förebilder. Det är där det speciesistiska förtrycket, mycket tack vare de utvecklade språkliga strategierna, befinner sig i dag. Speciesismen är en så integrerad och subtil del av vårt sätt att tala att vi knappt lägger märke till den. Exemplen på hur detta fungerar kan mångfaldigas om och om igen. Låt mig bara peka på ett par fall där strategin är just 'borttrollning': i otaliga läroböcker, broschyrer och barnböcker talas det om hur vi från djuren 'får' kläder, kött, mjölk och ägg. Djuren 'ger' oss allt detta av egen, fri vilja. Samma sak när djur dödas för sina organ. Då talas det om att djuren 'donerar' till människor.

För några år sedan deltog jag i en debatt om djurförsök. Rubriken var: 'Får man forska med djur?' som om djurförsök utförs tillsammans med och inte på djur. Prepositionen 'med' (snarare än 'på') tenderar nog att i högre grad generera ett jakande svar, men sanningen är naturligtvis att inga djur frivilligt låter sig dödas för att de vill stå i människans tjänst.
Hela det speciesistiska paketet - inklusive språkliga strategier - finns där fixt och färdigt för rasismen att bruka för egna syften. Grunden, speciesismen, är väletablerad och accepterad av mer eller mindre alla. När kommentatorer pekar ut och fördömer rasistiska uttryck som bygger på djurmetaforer, är de ironiskt nog oftast blinda för den fördomsfullhet mot en annan grupp som möjliggör uttrycket.
Den språkliga nedvärderingen av djur användes inte bara i slavtidens Amerika. Rasistiska utfall på dagens idrottsläktare - 'ät banan', 'ough-ough-ough', 'hem till djungeln' - vilar ytterst på att de svarta utövarna är mer som djur än människor. Och mycket av den mer eller mindre rumsrena vardagsrasismen, till exempel att svarta människor har dansen/rytmen/känslan/snabbheten i blodet, bygger på associationer till djur. Hela det här resonemanget ställer oss inför en intressant, hypotetisk fråga: vad skulle hända med rasismen om det speciesistiska språket inte längre var tillgängligt? Antagligen skulle rasismen söka sig nya språkliga vägar - så enkelt gör man sig inte av med förtryck. Men: den skulle befinna sig i ett språkligt vakuum, utan den bas som nu har allmän uppslutning.

En bok som på senare tid väckt mycket uppmärksamhet och debatt är den amerikanske historikern Charles Pattersons Eternal Treblinka. Också denna behandlar relationen mellan utnyttjande av djur och utnyttjande av människor - men här är det inte slaveriet som står i centrum utan den nazistiska förintelsen av judar under andra världskriget. Modellen för förintelsen finner Patterson dels i den amerikanska rashygienspolitiken, dels i 1900-talets storskaliga slakteriindustri, närmare bestämt i Chicagos slakthus där metoden för industriellt massdödande, enligt Patterson, har sitt ursprung. Patterson beskriver djurens helvetiska situation och hur människorna som arbetade där mobiliserade en mängd försvarsmekanismer för att slippa se djurens lidande.
Teknikerna för att utnyttja och döda djur behövde ingen förfining. Nazisterna kunde importera dem rakt av. Och likheterna mellan förhållandena i koncentrationslägren och i Chicagos slakterier är verkligen slående. Det gäller allt från löpande-bandprincipen till eugenetisk ideologi och bödlarnas försvarsmekanismer. Till exempel pekar Patterson på det ständiga övervåldet som användes inte bara för att förnedra offren, utan också som en strategi för att öka distansen - och på så vis lättare uthärda vad man förorsakar andra.
Vad människorna i koncentrationslägren kallades? 'Djur', såklart. 'Råttor' och 'judesuggor'. Patterson skriver: 'När djurutnyttjandet väl var institutionaliserat och accepterat som den naturliga ordningen, öppnades dörren för att behandla människor på liknande sätt, och därmed jämnades vägen för sådana vidrigheter som mänskligt slaveri och förintelsen'.

I detta sammanhang bör jag kanske också säga något om den spridda föreställningen att nazisterna var banbrytande inom djurskyddsområdet. Bland annat tror många att nazisterna förbjöd djurförsök, och ibland antyds det, mer eller mindre explicit, att det skulle finnas en direkt koppling mellan nazisternas ställningstagande för djur och den vidriga behandlingen av människor. Inget av detta visar sig vid en närmare granskning vara sant. Den djurskyddslag som brukar anföras som beviset på den nazistiska välviljan gentemot djur, var så full av undantag att den i realiteten var verkningslös (i Sverige beskrevs den av djurskyddet som en bitter 'missräkning'). Och de brutala djurförsöken frodades i Nazityskland. På en anläggning utanför Berlin, som tillkom delvis med hjälp av Hitlers personliga stöd och som skämtsamt kallades 'tumörfarmen', födde man upp inte bara djur med en mängd cancerformer. Man utsatte dem också för difteri, tuberkulos, mul- och klövsjuka och mycket annat. Men djurförsöken fungerade också som en förstudie till - just det - försök på människor. Ett bland många exempel är nazisternas ökända försök med nedkylning av mänskliga försöksoffer. Av de 200 personer som tvingades vara nedsänkta i isvatten upp till sju timmar avled 70 (dessa försök utfördes 1942-43). Före dem hade många djur gått samma hemska öde till mötes.

Även SS-officerarna genomgick sin alldeles speciella, makabra brutalitetsutbildning. Föga överraskande användes djur. Officerarna tilldelades varsin hundvalp som de personligen skulle föda upp och som de under flera veckor skulle ta hand om. Sedan skulle de, under en överordnads överinseende, strypa valpen med sina bara händer. På så sätt fick de den psykologiska träning de behövde för att tortera och döda människor. Och då ska man tänka på att hunden intog en särställning i den djurens hierarki som nazisterna använde för sina syften. Genetiskt 'defekta' människor - människor med svart hudfärg, homosexuella och psykiskt sjuka - associerades regelbundet med apor som ansågs befinna sig lågt på den evolutionära skalan.

När människan började exploatera djur introducerades en idé som tycks utgöra grunden för allt förtryck: en idé om att det finns en hierarki av allt levande, att den ena gruppen är viktigare eller mer värdefull än andra. Förtryck och exploatering följer som brev på posten och sprider sig som ringar på vatten; förtryckets form appliceras lätt på andra som kan utnyttjas. Kanske är det denna hierarkiska föreställning vi bör göra upp med för att slutgiltigt bli av med olika slags förtryck.
Djuren i världen lider under människan på ett sätt som gör deras liv till ett veritabelt helvete. De flesta ser aldrig ljuset från denna planets sol. De flesta får inte möta sina föräldrar. De flesta lever i tröstlös isolation. Många är skräckslagna. Djurens frigörelse är utan tvekan ett angeläget mål i sig. Men det är av vikt också för andra som är i någons våld. Genom att frigöra djuren börjar vi underminera det tänkande och de mekanismer som fostrar oss till maktmän utan pardon och inlevelse med de maktlösa, de svaga eller de blott och bart annorlunda.

Referenser
Marjorie Spiegel, The dreaded comparison. Human and animal slavery, (1996).
Charles Patterson, Eternal Treblinka. Our treatment of animals and the Holocaust (2002).