Electrohype startades i Malmö av Anna Kindvall och Lars Midboe. När den första utställningen hölls år 2000 blev responsen så positiv att de upprepade den två år senare, och biennalen var etablerad.

I dag ställer ett 20-tal konstnärer ut, plockade från hela världen men med fokus på de nordiska länderna. Biennalen går hand i hand med konferenser där experter av olika slag förts samman för att diskutera akuta frågor inom den elektroniskt baserade konstformen. Konferensen handlade i år främst om ekonomiskt understöd, samarbete mellan nordiska organisationer och behovet att nå en enad front inför både allmänhet och institutioner.

Men kompositören och konstnären Lars-Gunnar Bodin rörde sig kring den något bortglömda frågan om vad datakonst egentligen är. Det är inte en irrelevant fråga. Bodin tog upp ett resonemang om instrumentet tereminen. Det är ett instrument som när det uppfanns inte hade något bestämt användningsområde. Först decennier senare fann det sitt uttryck i den elektroniska konsten. Bodin lät oss lyssna till ett stycke där tereminen främst försöker efterlikna redan skriven kammarmusik. Det fungerar, men dialogen blir ingalunda perfekt.

Och kanske kan man se det så, att de digitala pionjärerna när de gav sig i kast med datorn sökte efter en möjlighet att använda dess funktioner till att skapa något som konstvärlden redan ägnat sig åt traditionellt, något så enkelt som teckningar.

Vi får på Malmö Konsthall se verk som i sin kontext är ganska bländande, kallade just digitala teckningar, där stora svårmanövrerade datorer har programmerats för att med sin kodade intelligens skapa grafisk konst.

Visst, här upplever man datorns möjlig-

heter i ett alldeles nytt ljus. Men sedan då, vad blev det av det? I vilken riktning har den elektroniska informationens kreativitet rört sig under de följande 40 åren?

Det finns faktiskt en mer innehållsrik estetik i de verk som skapats i strävan efter full dialog med 1960-talets svårmanövrerade datorer. Det minimalistiska formspråk som uppstår känns som en mer direkt och ärlig kommunikation med mediet.

Marius Watz har i sitt verk System_C skapat ett program som ritar vackra mönster som projiceras på väggen och även sparas med jämna mellanrum på en hemsida. Bilderna är varken riktigt organiska eller extremgrafiska, vilket är typiskt för bilder skapade av logiskt uppbyggda visuella system. De är visuellt tilltalande, men det slutliga innehållet blir i stort sett detsamma som de digitala pionjärernas på 1960-talet.

Kanske var det då en ny tanke att vi människor leker gud när vi handskas med elektronik, men fascinationen inför att kunna skapa något självskapande känns i dag lite över-spelad.

Den metafysiska kopplingen, och på något sätt den mer avantgardistiska hållning som uppstår vid användandet av ett nytt verktyg, finner jag hos Yunchul Kim som med sitt (Void) Traffic skapat en vackert böljande visualisering av informationsflödet genom sin IP-port.

Det blir abstrakt, vackert och tämligen symbolistiskt på samma gång. Nyskapande? Kanske inte, men expressivt på många plan och det är det allra viktigaste.

Men det finns, i ett medium som i sin teknik fortfarande är ganska svårbegripligt för den 'vanliga' människan, en fara i ett esoteriskt förhållningssätt. En större fara än i traditionell teckning, där det inte finns riktigt lika mycket att förstå, där det fikonspråk som ofta möter en i förklaringar till Electrohypes verk inte behövs.

Det finns ju en stor estetisk potential i högteknologisk konst, inte minst i dess oändliga multimediala faktorer, och den ska man inte förringa.

Visuell skönhet kan alla människor förstå.

Filosofisk skönhet, eller den logiska harmonin som finns i den ultimata kommunikationen mellan idé, material och uttryck, ligger faktiskt redan inbäddad i datorn som medium.

Det finns, i mina ögon, två sätt att filosofiskt hantera datakonst. Eller låt oss säga tre.

Det finns en återhållsam, lite rädd inställning, som Maria Urstad undersöker med sin Lydmur, en installation av gamla kassettbandspelare som byggts ihop till en stor mumlande mur.

Hon visar en ganska avvaktande inställning till ny teknologi. Den är klassisk, man såg den ofta på 1800-talet när massproduktionen bombarderade västvärlden. Och visst kan den vara viktig, men i sin onyanserade framtoning blir den lite bakåtsträvande.

Vi har även det omhuldande, fascinerade, som vi ser mycket av på Electrohype 2004. Utöver Watz och de digitala pionjärerna kan man nämna Peter Flemmings Manual, där en programmerad sopkvast cirkulerar kring ett centrum och skapar mönster av sandhögar. Elektronik som medium utsätts här för ett slags hyllning till sin potential, till det praktiska användandet av digitala koder. Denna inställning känns som den vanligaste i Electrohype-utställningarnas urval.

I båda dessa inställningar finns en direkt indikation till elektroniken som menings-

bärare, och kanske är det vad som utmärker den dataproducerade konstens innehållsmässiga styrka.

Det uppstår frågeställningar som maskin vs människa vs utveckling, och kanske allra främst: funktioner runt ett system som lätt kan ställas som parallell till det mänskliga psyket och våra sociala system. Jag tänker främst på Peter Palvéns verk Social sounds, där ett program låter komponenter anpassa sig efter varandra för att skapa ett system i ständig rörelse.

Det är mycket pricksäkert.

Men Trond Lossius och Kurt Ralskes Elektropoesie, liksom Trine Eidsmos eMotions, lyckas föra det hela ett steg längre i sina videobaserade verk. Med slumpmässig förvrängning i realtid bildar de fantastiska mönster på gränsen mellan abstraktion och verklighet. Genom att sammankoppla datorns kvaliteter med mer traditionella verktyg, som video, når de ett uttryck som är mer fristående ifrån mediet.

Tekniken blir mer transparent, och är det inte vad konsten ska eftersträva?

Kanske är det dags att acceptera datorns intåg i konstvärlden så pass att vi kan börja använda den som ett verktyg bland andra och sluta återknyta till dess egenartade karaktär?

Kanske skulle det kunna avhjälpa en inte alltid så positiv marginalisering?

Eller, jag kan inte låta bli att ifrågasätta intentionerna, är dessa ständiga kopplingar till elektronikens fantastiska karaktär ett protektionistiskt försök av esoteriskt lagda ingenjörer att underhålla någon form av mystik?