Jag började också tvivla på Magnus historia men det som verkligen fick mig att tänka om var rädslan för att Bänke och hans vänner en dag skulle ge igen. Eftersom jag varken hade nerver eller kroppshydda att upprätthålla det skräckvälde i klassen som hade kunnat garantera min fortsatta säkerhet såg jag till att försonas med Bänke så fort som möjligt. Snask löser de flesta problem som våld går bet på.

Min buskaffär har en del slående likheter med baby Bushs Irakaffär. Det gäller inte minst strategin med förebyggande angrepp och underrättelsematerialets usla kvalitet. Men det finns också skillnader. Baby Bushs Amerika har större likheter med skolgårdens största kille än med mig. Därför anser sig baby Bush kunna hålla fast vid sin aggressiva linje mot alla som skulle kunna hota USAs makt på den globala skolgården.

Som åttaåring hade Magnus en världsbild vars komponenter liknade baby Bushs neokonservativa medarbetares. Till de neokonservativa hör bland annat vicepresident Dick Cheney, försvarsminister Donald Rumsfeld och 'mörkrets furste' Richard Perle, vars officiella titel egentligen är biträdande försvarsminister.

Om dessa människor och deras idéer har den finlandsvenske journalisten Peter Lodenius skrivit den rätt ruggiga boken Bushs nya värld. De är den lilla men inflytelserika gruppen av neokonservativa som drivit på baby Bush att attackera Irak och som gärna hade sett att den amerikanska armén sedan gått in i både Syrien och Iran direkt efteråt. I likhet med vissa marxister som ville sprida världsrevolutionen med vapen i hand vill de neokonservativa att amerikanska militären ska tvinga på omvärlden demokrati och marknadsekonomi. Föga förvånande har många av dem också varit trotskister innan de hamnade på den yttersta högerkanten. Efter Sovjets upplösning har USA ett unikt tillfälle att dominera världen, menar de neokonservativa, och därför bör man utnyttja situationen för att se till att USA förblir den enda supermakten. Mot den bakgrunden är det naturligt att man anser att USA bör konfrontera Kina i dag, när det fortfarande är svagt, och inte om tjugo år då Kinas snabba ekonomiska tillväxt kan ha gjort landet till en farlig konkurrent om världens råvaror.

Det är den här attityden som fått Samir Amin att konstatera att vi alla i dag är 'rödskinn', i Monthly Review.

Lodenius bok är på många sätt en utmärkt skrivbordsprodukt. Den bygger bland annat på en imponerande mängd intressanta, ofta nyskrivna böcker om amerikansk politik som författaren både presenterar och värderar med stor skicklighet.

Samtidigt undrar jag dock om inte Lodenius (som många andra) överdriver det originella hos de neokonservativa. Bill Clinton, som nu sörjs av många européer, hade ju faktiskt inte heller någon överdriven respekt för andra länders suveränitet. Det var ju faktiskt duvan Clinton som bland annat utan förvarning bombade sönder en läkemedelsfabrik i Sudan i förebyggande syfte med motiveringen att de tillverkade kemiska vapen. Inte heller i detta fall finns något som talar för att fabriken tillverkat annat än vad man uppgivit.

Det är lätt att peka ut baby Bush som en bråkstake men är han egentligen så mycket värre eller annorlunda än sina företrädare? Den amerikanske geostrategen Immanuel Wallerstein menar att det är världen som har förändrats snarare än Washington. Baby Bush framstår som en okänslig unilateralist för att för att han möter ett motstånd som hans företrädare slapp, hävdar Wallerstein i sin senaste bok, Alternatives the United states confronts the world. Det var lätt att agera som en multilateralist om man visste att de andra i slutändan gav med sig. Och ingen amerikansk president har tvekat om att agera ensam.

Men det har sällan behövts. USA kunde länge räkna med ett närmast oreserverat stöd från Västeuropa och Japan. Vi kanske inte alltid gillade den amerikanska politiken men vi behövde dem. Vi behövde deras pengar för att bygga upp Västeuropa efter andra världskriget och deras krigsmakt mot för att skydda oss mot de röda.

Wallerstein hävdar att det egentligen var från andra världskrigets slut till 1970 som USA var världens enda supermakt. Sedan har USA blivit allt svagare. Man förlorade Vietnamkriget 1973, blev förödmjukade i Iran 1980 och drog sig snöpligt ur Libanon 1982 sedan 200 marinsoldater dödats i en attack. Det första Irakkriget visade världen att det gick att stå upp mot USA och överleva.

Nu har Västeuropa och Japan som var mer eller mindre förstört efter andra världskriget kommit ifatt och på många sätt gått förbi Amerika ekonomiskt. Kina och Indien har förvandlats till besvärliga konkurrenter som dessutom driver upp världens råvarupriser. Men det som försvagat USAs inflytande mest av allt i världen var Sovjetunionens upplösning och det kalla krigets slut. När ryssarna lämnade skolgården blev amerikanerna också politiskt och militärt överflödiga.

Så när Baby Bush nu ville klå upp Irak igen för att visa världen vem som är störst, mötte han ett motstånd som ingen annan president tidigare stött på. Baby Bush talar om laglösa stater och ondskans axelmakter, men det som verkligen oroar honom är Paris, Berlin, Moskvaaxeln som satte sig upp mot hans planer. Sovjets fall har gjort de Gaulles vision om ett Europa från Atlanten till Ural (eller Stilla havet) möjligt.

Världen glider ur Amerikas grepp. Kanada som alltid ställt upp har för första gången vägrat att sända trupper och säger nu också nej till att delta i det kostsamma och tvivelaktiga missilförsvaret (stjärnornas krig). USA har förlorat inflytande över större delen av Latinamerika. Förr kunde Washington störta vilken latinamerikansk regim som helst (utom Castros) men kuppen mot Chavez blev ett förödmjukande fiasko. Brasilien, Argentina, Venezuela, Chile och Ecuador har alla valt vänsterregeringar som är kritiska mot den liberala politik USA vill se.

'Tala mjukt men ta med en stor klubba', sa Teddy Roosevelt. Baby Bush följer inte detta råd, konstaterar Wallerstein, som undrar hur stor klubban egentligen är. Många andra är oroade. President Carters säkerhetspolitiska rådgivare Zbigniew Brzezinski förespråkar i sin senaste bok The choice att USA ska tala mjukare och lyssna på sina allierade. USA och EU kan tillsammans styra världen så vi bör hålla ihop, menar han. Men att USA och EU skulle vara jämställda verkar han inte förespråka. Det är fortfarande ett amerikanskt ledarskap vi talar om, låt vara mjukare till formen. Världen klarar sig inte utan USA, menar Brzezinski, som ägnar mycket lite utrymme åt den ekonomiska utvecklingen och faktiskt hävdar att vi riskerar krig i Europa om de amerikanska trupperna tas bort.

Det andra Irakkriget, som skulle visa världen att USA fortfarande är skolgårdens största kille och alla som ens andas motstånd kommer att få dunk, har blivit ett fiasko. Världens dyraste krigsmakt klarar inte ens att säkra vägen mellan Bagdad och dess flygplats. I stället för avskräcka länder från att skaffa kärnvapen har baby Bushs hotfulla stil övertygat dem om att de behöver kärnvapen, och det snabbt.

Både Brzezinski och Wallerstein är övertygade om att USA tappar inflytande i världen och att detta är omöjligt att förhindra. Men genom att leda klokt går det dock att fördröja utvecklingen tror de. Bush och de neokonservativa menar dock att det går att skrämma världen till att följa USA. Det mesta talar för att det får motsatt effekt.