Orden tillhör Richard Turpin, regissör för Unga Riks hyllade uppsättning Märk mig! Turpin var en av över tusen teatermänniskor som tog sig till Umeå den gångna helgen för att vara med om den sjunde upplagan av Svenska Teaterbiennalen - en välorganiserad tillställning med ett sjuttiotal programpunkter: seminarier, diskussioner, lokala grupper, showcases, workshops, välbesökta masterclasses med Malin Ek och Björn Kjellman och slutprojekt från landets teaterhögskolor.

Ändå uteblev den 'brännheta' branschdebatten. Det mest radikala kom faktiskt en smula oväntat från regeringen, och deras nyligen tillsatta kommitté för jämställdhet. Huvuduppgiften är att 'lämna förslag till hur ett jämställdhets- och genusperspektiv kan bli en obestridd och påverkande kraft inom scenkonstområdet'. Återstår att se vad förslagen kan leda till i praktiken.

I fokus för biennalen stod som vanligt det pjäsurval som enligt den niohövdade kritikerjuryn speglade dagens svenska teaterutbud men också pekade ut framtiden. De tolv föreställningar som framfördes under fem dagar rymde lite av varje. Bland höjdpunkterna fanns Malmö Dramatiska Teaters komiska dokuteater Malmöiter och Göteborgs Stadsteaters uppsättning av Ett dockhem, en levande, både tidlös och modern Ibsen-bearbetning där regissören Terje Maerli inte värjer för att framhäva de teaterhistoriska sömmarna. Men framför allt stod Stockholms teatrar i centrum, inte minst tack vare Teater Galeasens mäktiga Prinsessdramer, Unga Klaras makalösa Medeas barn och Elisabeth Egerblads rika livsinjektion Tjechovträdgården. Den sistnämnda följde upp de utsålda föreställningarna på Kulturhuset med att dra fulla hus också under biennalen. Medeas barn och Tjechovträdgården var inte bara två av de mest efterlängtade och uppskattade produktionerna utan drog också uppmärksamhet till sig för att det var de enda två med kvinnliga regissörer - ett svårbestridligt faktum som fler teaterchefer borde ta till sig framöver.

Den antydda problematiken kring genus och kvalitet leder oss in på en annan kvalitetsfråga som borde ha varit lika brännhet i år som under den föregående biennalen i Uppsala. Biennalspegeln reflekterar nästan uteslutande de stora institutionerna, och genom juryns urval närmast övertydligt insisterar på att det är storstadsregionerna som står för det kvalitativa teaterutbudet i landet. Det väcker många frågetecken, i synnerhet när resten av landet lyste med sin frånvaro.

En allt mer utbredd estetisk trend som inte heller vet sitt eget bästa - användningen av storbildsskärmar och rörlig bild - märktes tydligt i flertalet produktioner, däribland Dramatens Det kalla barnet, det exempellöst hyllade Till Damaskus med spöktåget och Norrlandsoperans egen Turandot. Den digitala erans obarmhärtiga intrång i allas våra liv blev på scenen ett element som inte bidrog utan slet sönder. Detta till den grad att teatern snart måste se sig om efter en ny hemvist.

Därför lämnar biennalen som sådan en bitter eftersmak - trots ett utbud som initialt var imponerande och flera programpunkter som värmde i hjärtgropen. Dessutom hade festivalarrangörerna verkligen inte tur med vädret. Kanske var det regnet som släckte debattfacklan?