Fem varelser uppradade på en bänk, blickarna hypnotiserat fästade på något bakom publiken. Luften laddad av nervös förväntan. Vi tittar på dessa varelser, människor, men ändå inte; det är något i deras rörelsemönster, små glimtar av något djuriskt. Vi ser på dem, och de ser rakt igenom oss, försöker få syn på något långt borta, något ännu osynligt.

Så inleds Astrid Saalbachs Det välsignade barnet, som nu i höst för första gången sätts upp i Sverige, av den fria gruppen Teateriet. Inledningsscenen utspelar sig i en obestämd framtid där människorna för länge sedan utrotat sig själva och där jorden istället befolkas av någon slags halvvarelser, inte riktigt djur men inte heller människor.

Pjäsen rör sig mellan tre olika tidsplan: första akten utspelar sig i nutid, andra akten om cirka 30 år och djurscenerna någon gång långt in i framtiden.

Det välsignade barnet skildrar ett samhälle byggt på osäkerhet, där ingenting längre stämmer med invanda föreställningar. I en värld präglad av upplösning och undergång möter vi sorgliga skepnader som blir tragikomiska i sina försök att hantera den absurda situation de hamnat i.

Pjäsen är på samma gång en skrämmande framtidsvision, en allvarlig tankeställare och en komisk samtidssatir. Maktbalansen mellan könen har vänts upp och ner, men kvinnorna har ingen glädje av sin överordning eftersom männen reducerats till icke-personer och fortplantningen inte längre fungerar.

Barnen, framtiden, dör redan i moder-

livet, eller överlever bara en kort tid efter födelsen.

Människorna i pjäsen gör allt för att komma nära varandra, de önskar inget högre än att känna samhörighet, de vill verkligen visa varandra kärlek och omtanke. Men ju ivrigare de försöker, desto djupare blir avgrunden emellan dem. De som skulle kunna älska varandra förmår inte ta sig in i varandras världar, de talar förbi varandra, eller inte alls. Människor är försenade eller dyker aldrig upp.

Astrid Saalbach är erkänd i sitt hemland Danmark och har belönats med en rad utmärkelser. I fjol fick hon exempelvis ta emot Det nordiska dramatikerpriset för sin pjäs Verdens Ende.

I Sverige är hon däremot ganska okänd och bara en av hennes pjäser har spelats här tidigare, Morgon och afton, på Stockholms stadsteaters Backstage 2001. När Saalbach då besökte Stockholm i samband med premiären talade hon om hur hon ser på sitt skrivande:

- Dramatikerns uppgift är kanske att vara ett slags filter, att pejla och registrera den tid man lever i. Jung talar om det kollektiva undermedvetna - en slags nedärvd, gemensam referensram som alla människor delar. Jag strävar efter att suga upp material därifrån. Som en arkeolog penslar jag fram - inget nytt egentligen - utan jag bara frilägger det som finns under ytan. Återupptäcker det som legat begravt, delar av vårt gemensamma kulturarv, sa hon i en intervju i scentidningen nummer.se.

Den fria gruppen Teateriet bildades i Eskilstuna för drygt fem år sedan. När gruppen nu gör sin första uppsättning i Stockholm medverkar skådespelare från bland annat teater Moment, teater Scenario och Stockholms stadsteater. För regin svarar Therese Bergmann och Erik Nihlgård, som även är skådespelare i pjäsen. Erik kom i kontakt med Det välsignade barnet när han sökte till en regiutbildning i Köpenhamn och Saalbachs pjäs var en av de tre texter han fick välja mellan för inträdesprovet.

- Det är ett pusslande med berättandet, teaterstycket rör sig mellan olika tider, fiktiv och verklig tid. Men den är stark och jävligt gripande den här historien om det välsignade barnet, eller om det är det förlorade barnet, säger Erik Nihlgård till SFT.

Therese Bergmann framhåller hur roligt det är att pjäsen innehåller flera bra kvinnoroller, vilket tyvärr inte alltid varit självklart genom teaterhistorien.

De båda beskriver pjäsen som en berättelse om människan och hur hon formar sitt samhälle; en berättelse om människan som kollektivt djur och den enskilda individen i kollektivet. En berättelse om hur människan ständigt upprepar samma mönster, trots sin längtan efter förändring.