På 2000-talet blir Dante detektiv
Dante Alighieris Den gudomliga komedin är - tillsammans med Shakespeares, Goethes och Homeros bästa verk - ett av de mest storslagna och höglitterära alstren i litteraturhistorien. Att placera denne författare och hans dikt-epos om helvetet, skärselden och himmelen i den lägsta (nåja) av genrer, deckaren, tycks bara vara möjligt i vår tid, den postmodernistiska, där åtskillnaden mellan lågt och högt egentligen förlorat sin mening och status.
I Giulio Leonis Mosaikmorden är Dante i egenskap av prior, det vill säga en av de två som hade den verkställande makten i Florens år 1300, utsedd att lösa en serie mordgåtor. Morden tycks ha ett samband med den politiska situationen i Italien där statsstaterna ville hålla påven utanför sina angelägenheter. Priorn utreder morden och andra mysterier med handen på dolken dold under kappan, och är inte sen att utöva sin nya officiella makt gentemot underordnade.
Den historiska bakgrunden ges av Dante själv, i något som liknar rollen av föredragshållare.
Leoni framställer Dante som kyligt intelligent, mer som en medeltidsmänniska än den renässanshumanist han ibland kallats för. Dante som romanfigur är inte hundraprocentigt trovärdig; inte som en Odysseus i händerna på Eyvind Johnson i Strändernas svall. Men indirekt är Mosaikmorden också en tes för tillkomsten av Den gudomliga komedin. Nu är ju detta fiktion, varför teorin ska tas med en nypa salt - för inte kan väl Dante ha fått uppslaget till sin tids mästerverk från ett horhus beläget utanför Florens vid namn Paradiset? Eller skulle katakomberna under Florens likna Inferno? Låter en smula hädiskt - eller snarare vardagligt banalt - om man är Danteforskare och vill ha honom kvar på piedestalen.
I Matthew Pearls Danteklubben är det en pågående översättning av det italienska medeltidseposet som är i fokus. En mördare inspireras att ta efter Dantes beskrivningar av de olika lidandena i helvetet. Att mörda sitt offer med hjälp av larver som långsamt äter sig in i öppna sår, eller begrava offret upp och ner och använda fötterna som brandfacklor, är två av de bestialiska dåd förövaren iscensätter. Men även här ser vi en litterär parallellhistoria. I det puritanska Boston 1865 uppfattar man intresset för den katolske Dante som något moraliskt fördärvande. Mäktiga män inom universitetsväsendet försöker hindra bland andra poeten H.W. Longfellow (som också översatte Tegnér för en amerikansk publik) att ge ut Dantes vision av det hinsides livet. Miltons Det förlorade paradiset var den fiktion som var sanktionerad enligt den protestantiska världsbilden under denna tid.
Den historiska romanen föddes med Walter Scott, känd för böcker som Ivanhoe och Rob Roy, i början på artonhundratalet. Dessförinnan hade man tänkt sig att historien var stillastående, utan utveckling eller egen tidsanda, och följaktligen fanns då inte heller någon anledning att placera handlingen i en svunnen tid. Men så kom romantiken och med den ett intresse för gamla folksånger och berättelser som bland annat skulle syfta till att lyfta den nationella särarten i ett Europa med spirande patriotism.
Jag måste erkänna, att varje gång jag läser en historisk roman med kända historiska personer, förväntar jag mig att deras genialitet ska smitta av sig på boken. Kanske en smula naivt? Likt Majakovskijs snille på Torbjörn Säfves Jag brinner eller Homeros lysande förmåga på ovannämnda Eyvind Johnsons Strändernas svall. Genialiteten behöver inte vara likvärdig - ty vem är likvärdig Homeros och Majakovskij i dag? - men det bör finnas en lägsta kvalitativ nivå som ligger högt över bruksprosan. Så är inte fallet med vare sig Mosaikmorden eller Danteklubben.
Kanske ligger problemet i just deckar-
genren? Som så ofta lägger deckarförfattaren mest krut på mordgåtan och miljöbeskrivningen. Likheten med labbrapporten är slående, ingenting får utelämnas och övertydlighet är ett motto. Prosan struktureras efter uppräknandets mall: 1) miljöbeskrivning, 2) personbeskrivning, 3) dialog, 4) handling, och så vidare. Karaktärerna blir följaktligen lätt stiliserade, kantiga och inte alltid helt övertygande.
Resultatet blir inte den helhet man förmodligen eftersträvar, utan liknar mer ett mindre bra tillverkat urverk där kugghjulen slirar mot varandra. Men det är klart, är det spänning man vill generera, är inre monolog och indirekt gestaltning knappast den enklaste vägen. Och visst, det är spännande.
Men där en del kommer att läsa Mosaikmorden och Danteklubben som deckare, finner jag personligen de filologiska spörsmålen mer intressanta: tillkomstsituationen för Den gudomliga komedin, en frågeställning som de lärda käbblat om i snart sjuhundra år. Eller skildringen av mörkermäns iver att bränna moraliskt förkastliga texter på bål, något som tyvärr fortfarande förekommer i delar av världen.
Litteratur
Historiska deckare
Titel: Mosaikmorden
Författare: Giulio Leoni
Förlag: Brombergs
Titel: Danteklubben
Författare: Matthew Pearl
Förlag: Forum
Litteratur
Historiska deckare
Titel: Mosaikmorden
Författare: Giulio Leoni
Förlag: Brombergs
Titel: Danteklubben
Författare: Matthew Pearl
Förlag: Forum