Essäer 1976-2000. Essäerna behandlar så vitt skilda ämnen som pianister, regissörer, Tarzan i Johnny Weismullers skepnad, Kairo och Alexandria, kritik mot V.S Naipaul, försvar av Joseph Conrad, och en nekrolog över Michel Foucault. Som synes spretar det en hel del, men hålls ihop av Saids tankeskärpa och den röda tråd som inom humanvetenskaperna kallas postkolonialism.
Edward Said var postkolonialismens stora affischnamn, dock var Frantz Fanons Jordens fördömda först ut 1961; men med Saids bok Orientalism 1978 var världen mogen, inte minst tack vare den nya upplysta väg feminism, marxism och poststrukturalism hade pekat ut inom estetiken.

Mycket av Saids postkolonialism bygger på Gramscis hegemonibegrepp, Foucaults maktdiskurs och Adornos negativa dialektik. I korthet kan det förklaras som en västerländsk repressiv etnocentrism gentemot orienten. Fyratusen års kulturella relationer mellan de två världarna har cementerat en grundsyn på asiaten (eller generellt den Andre); men framför allt har väst producerat specialister i orientens språk och kultur som framställt myter om den Andre från och med artonhundratalets början. Myter som inte bara syftar till att beskriva orienten eller den Andre, enligt Said, utan också till att kolonisera och bemästra den.
Said är en länk, en medlare mellan 'vi' och 'dem', som kräver att 'vi' åtminstone ska göra en ansträngning att förstå 'dem'. Said föddes i Jerusalem, växte upp i bland annat Egypten, emigrerade till USA, där han sedermera blev professor på Columbiauniversitetet.
I och med detta kunde han med förstahandserfarenhet förstå exilen som ett tillstånd av alienation, ett ämne som han återkommer till i essäerna. Med en fot i vardera i öst och väst, var han en lika frän kritiker av Israel som av muslimsk fundamentalism, och av USA:s imperialism. Men i grunden var han litteraturvetare, vilket visas i de många essäer som främst behandlar Joseph Conrad (säg Edward Said och mina tankar kommer alltid att gå till hans postkoloniala läsning av Conrads Mörkrets hjärta, Two Visions in Heart of Darkness, en text som tyvärr inte är med i essäsamlingen). Conrad, förutom att vara en av litteraturhistoriens viktigaste prosaister, var dessutom, likt Said, en författare i exil. Man kan se en långvarig frändskap här.

Och nobelpristagaren V.S. Naipaul, som hyllades för sina reseskildringar från muslimska länder, kallar han spefullt för en 'senkommen Kipling' (Kipling förespråkade den västerländska civilisationens missionärskall). I flera essäer söker han utmana Naipauls uttolkning av tredje världen. Estetik och politik går hand i hand för Said.
Vissa essäer har en lätthet kring sig, andra är betydligt mer krävande. Intressant är att Said själv starkt kritiserar lärda män och kvinnor som skrev för tretusentalet andra akademiker och utelämnade resten av den läsande befolkningen. Nå, Said kanske inte skriver för riktigt så få, men för väl avancerade läsare.

Om du inte är bekant med Derrida, Barthes, Lukács, Gramsci, Foucault, Adorno eller Fredric Jameson, kommer många av essäerna att gå dig förbi. Said går också hårt åt Samuel Huntingtons Civilisationernas kamp, som av en händelse kommer ut på svenska i dagarna.
Här ser vi Said i högform, och man kan inte annat än önska att han var i livet för att agera moderator mellan danska rasister och muslimska fundamentalister. Eller är det så att postkolonialismen också kan införlivas i 'den vandrande teorin', och således har mist något av sin ursprungliga styrka?