Eller är det verkligen en roman? Fakta blandas med fiktion, så som ofta i dagens skönlitteratur, se bara all uppståndelse kring Da Vincikoden och Dan Browns hävdande att boken i mångt och mycket bygger på fakta.

Nu tycker jag att denna kvasidebatt börjar bli smått tråkig: fiktion har alltid innehållit en mängd sant stoff, liksom fakta innehållit synvinklar och tolkningar som gränsar till det fiktionella. En diktare har all rätt och skyldighet att fantisera fritt, men samtidigt är erfarenheten ett grundläggande redskap, erfarenheten av verkligheten. Gassilewski är även flytande för hur en roman får börja och sluta. Texten inleds på omslaget - eller ryggen om ni så vill - och slutar där baksidestexten vanligtvis försöker dra till sig potentiella köpare.

Det är en spänstig bok, där stilar blandas friskt. Ibland flödar texten och ibland är den styltig och kort. Repetitionen är en stående trop, och jag har nog aldrig sett så många frågetecken i en roman. Men så ska det nog vara. Vem gjorde vad? Vem var skyldig? Vilka kastade egentligen sten, och var de andra medansvariga för detta? Var polisens brutalitet individuell eller sanktionerad uppifrån?

Gassilewskis syfte är inte att ge entydiga svar på dessa frågor, snarare vill han skildra denna händelse från olika håll. Polyfonin är påtaglig, alla inblandade ges en röst: polis, demonstranter, medlare, politiker, göteborgare; sångtexter av Beatles, Garbage och Einstürzende Neubauten stegrar mångstämmigheten, men framför allt ger han en röst åt en tysk demonstrant som kallas T-Gul. Det är han som är det mänskliga alibit i en roman som annars är ute efter att åskådliggöra fenomenet och händelserna i Göteborg 2001.

Ibland avbryter författaren händelseförloppet och frågar: "Vem säger det här? Vem uttalar de här sakerna och varifrån? Vem påstår dylikt hela tiden och annat i ungefär samma stil?" Författaren påstår ideligen saker, bara för att ta tillbaka det i nästa andetag. Som om för att visa svårigheterna med att utreda vad som egentligen hände. Men också för att visa att det alltid är någon som artikulerar ett påstående angående något. Alla inblandade har sin sanning om vad som hände, men vissa sanningar har ju alltid företräde: etablissemangets sanningar främst. Så är det alltid.

Mest skrämmande är inte vad polisen eller de mest extrema Afa-aktivisterna anser, utan insändarna i olika tidningar - som också släpps fram i boken - där vuxna förfasar sig över radikala ungdomar som slåss mot nynazister: det är bara färgen på fanorna som skiljer Afa från Hitlers stormtrupper. Samma vuxna som tillbringar fritiden med att titta på Så ska det låta på teve medan fascister och nazister flyttar fram sina positioner ute på gatorna.

Gassilewski vill försöka göra händelseförloppet rättvisa. Media får sig en rejäl skrapa för hur de rapporterade från demonstrationerna mot Bushs besök och EU-mötet. De väljer inte bara ut de smaskigaste och våldsammaste inslagen, man vinklar det så ensidigt att man fick intryck av att samtliga demonstranter verkligen var terrorister.

Den här boken behövs, inte bara för att det är ett skickligt komponerat alster som jag läser med stor behållning, utan också för att den ger en bild av ett sovande Sverige som ruskas om i sömnen, men som ännu inte tycks ha vaknat. Hoppas denna roman blir en väckarklocka. Vårens viktigaste roman är här.