Juni JärviAlbum: Wherever Thou Art, Everlasting Records Konsert: Juni Järvi, RivalJuni Järvis debut rör sig mellan ganska skilda känslolägen. Mikael Bengtsson är stockholmaren bakom alter egot och han sjunger med djup nåja, förhållandevis stämma både naiva och poetiska sånger. Okomplicerade kärleksförklaringar varvas med Joy Division-stämningar vilket gör det till en kontrastrik men ojämn skiva. Its not ok och I love you har det där försiktiga och trevande över sig medan Awake besitter en ljudbild som låter rent av hotfull. Wait until tomorrow har en sugande melodi i refrängen och If we just want to är en riktig poppärla. Juni Järvi har en melodikänsla som borde komma till sin rätt oftare, nu hamnar den ibland i skymundan av de rätt så konventionella stråkarrangemangen. Den här debuten är ingen helgjuten skapelse, men löftesrik.

Det senare blir jag än mer övertygad om efter att ha sett Juni Järvi spela på Rival, vilket skedde i måndags. Scenen intill baren badar i skarp belysning, ackompanjemanget är begränsat till dragspel och cello och Juni Järvi själv växlar mellan frenetiskt ukulele-spelande och melankoliskt gitarrplock. Det hela utstrålar en känsla av utsatthet, här finns ingenting att gömma sig bakom, inte ens publiken, bland vilken det är förvånansvärt glest. Kanske är det delvis därför som den jeansklädde ynglingen i glasögon som äntrar estraden väcker något slags ömhet hos mig.Framförandet är ärligt och så där lagom svajigt, och Mikael Bengtssons röst låter faktiskt formidabel när han håller sig i de lägre registren. Den fungerar mindre bra i And then she kissed her, en queertolkning av den gamla, i mitt tycke rätt intetsägande, slagdängan. Sådana tilltag gör mig konfunderad och till och från vet jag inte alls vart jag har den här herrn. Samtidigt är det just det som gör konserten till en omtumlande upplevelse i liten skala. Där skivan kändes något anonym framträder här en komplex personlighet, hur klyschigt det än kan låta. Juni Järvi på scen överraskar, värmer och förbryllar.