G2ran Persson är fet och arrogant. Hur de andra partiledarna är vet jag egentligen inte. Det var länge sedan jag slutade titta på tv. Jag minns Carl Bildts tungrots-r, att han ofta haspade ur sig något som nästan var lustigt istället f2r att svara på frågor och ibland hade en finne som tittade fram under sminket. Per Gahrton och de andra tomtarna från milj2partiet såg också roliga ut. En dräpande replik från den fule Olof Palme var lika underhållande som att räkna hur många hummanden som Torbj2rn Fälldin lyckades pressa in i en mening.
När jag gick på lågstadiet r2stade en släkting på Fälldin f2r att han hade ”jord under naglarna” precis som ”en riktig människa” ska ha.
Den bild man har av svensk politik sedan tv slog igenom är bokstavligen talat en bild. Vad vi tycker om partierna bestäms huvudsakligen av partiledarnas prestationer i bild. Per Albin Hansson är ihågkommen f2r den politik han stod f2r. G2ran Persson minns vi i stort sett f2r inte mycket mer än sin hållning. Vem kommer ihåg något mer av Ola Ullsten än att han alltid hade f2r stora plastglas2gon? Vad tänker du på när man nämner Mundebo, Adelsohn eller Lundgren? Den ena är reducerad till ett talfel, den andra en hurtbulle, den tredje en tjatig tråkmåns. Men bortsett från det intryck de gett som människor: minns någon vad de stod f2r ideologiskt? Stod de ens f2r något?

Tv har f2rvandlat politik till något mitt emellan sk2nhetstävling och freakshow. Vem spelar bäst statsman? Vem ser ärligast och mest handlingskraftig ut? Den amerikanske kommunikationsteoretikern Neil Postman menar rent av att kunskap om smink har ersatt ideologi som det ämne en politiker måste ha koll på. Det gäller att ha rätt kläder, glas2gon, tonfall och kroppsspråk. Den amerikanske pacifisten Howard Deans kampanj i det demokratiska partiets primärval gick bra ända tills han gav ifrån sig ett litet vrål som lät fjantigt. Det varade bara några sekunder men spelades upp gång på gång i tv. Mikael Dukakis presidentkampanj tvärdog när folk såg hur t2ntig han var i hjälm på en stridsvagn.
Hade Ingvar Carlsson verkat lämplig som statsminister om han inte lytt de amerikanska konsulterna som sa åt honom att skippa de m2rka gubbglas2gonen? Hade Jaques Chirac blivit fransk president om han inte skaffat linser och en prompter så att han inte beh2vde kika i ett papper när han h2ll sina tal? När Chirac sedan under kravallerna hade på sig glas2gon igen f2r f2rsta gången på många år ägnade man mer tid åt att diskutera det än vad han faktiskt sa om de bilbrännande ungdomarna. Kanske hade han lyssnat på Hillary Clinton, som menar att hon bara beh2ver byta frisyr om hon vill distrahera allm\xA4nheten.

Som politiker i dag behöver man inte kunna något om någonting – men man ska ge intryck av att veta vad man talar om. För att göra en framgångsrik karriär som politiker är det viktigt att inte vara för kort, att ha hår på rätt ställen, och orka le hela dagen.
Tv är bra på att förmedla känslor men mediets förmåga att informera tittarna är begränsad. Varje teveprogram måste gå att förstå utan förkunskaper. Man ska helst inte ens insinuera att saker är mer komplicerade än vad man hinner förmedla. Förvirrade tittare byter kanal. Förlorade tittare är förlorade reklaminkomster.
Det går inte att förmedla politisk filosofi på tv: formen verkar mot innehållet. Media är budskapet, sa Marshall McLuhan. Postman formulerar principen klarare när han påpekar att det inte går att förmedla filosofi med röksignaler.

De nyheter vi rituellt tar del av varje dag existerar inte utan de medier vi har. Det var telegrafen som skapade det vi i dag kallar de dagliga nyheterna, påpekar Postman.
Information kan inte existera utanför den form, den media, som den förmedlas igenom. Dagspress och tv har gjort att värdet av nyheterna numera inte är knutet till någon funktion i det politiska beslutsfattandet. Formen ska fyllas med ögongodis så att annonsörerna får en publik.
Med tv:s intåg har vi kommit ett stort steg mot att övergå från ett textbaserat till ett bildbaserat samhälle, hävdar Postman. I det textbaserade, typografiska samhället, tränades människan till logiskt tänkande. Skriften och dess behållare, boken, är ett idébärande medium.
Med SVT 24 har även Sverige fått en tv-kanal som producerar kontextfria nyheter dygnet runt. Förr var pressen tv:s referens och den som satte dagordningen. I dag verkar pressen skriva allt mer om vad som händer på tv. Hur klarade sig partiledarna i den senaste debatten? Vem vann debatten? är en vanlig form av nyhet eller debatt om debatten. Media handlar allt mer om media och verkligheten arrangeras allt mer för media. Presskonferenser och tal är en typisk medienyhet. Och vad ska man säga om en demonstration som inte kommer att organiseras om arrangörerna inte får bekräftat att tv kommer att vara där och bevaka?

Samtidigt som nyheterna blir allt lättare och mer bildbaserade (till och med Le Monde har nu börjat illustrera sina artiklar med meningslösa foton på kända politiker) har de politiska frågorna blivit allt mer komplicerade.
Det har lett till att de stora frågorna antingen behandlas på ett mytiskt sätt, eller inte alls. EMU-omröstningen var en fars där allmänheten i det stora hela efter månader av debatt inte förstått mer än att det är en viktig fråga och att Sverige kunde gå under igen om man röstade fel. Det är lite som nyhetsrapporteringen om Iran i USA: efter att ha diskuterat Irans påhittade kärnvapenprogram i månader kan de flesta amerikaner varken hitta landet på en karta eller berätta vad man talar för språk där. Många amerikaner har också svårt att hitta Irak på en karta, trots att ockupationen nu gått in på fjärde året och det inte råder brist på nyheter därifrån.
De frågor som inte slutar som en fars i media tas inte upp alls. Ett exempel är den nya bokföringsnorm som EU införde den första januari 2005. International Accounting Standards Boards (IASB) ska korrigera de missförhållanden som uppdagades i Enronskandalen, säger de som försvarar förändringen.
Kritiker som den franska bokföringsprofessorn Jacques Richard dömer ut det som ett beställningsverk från storföretagen. Det finns all anledning att tro att de nya bokföringsreglerna kommer att få större betydelse för den svenska industripolitiken än de flesta andra beslut politikerna tagit de senaste åren, men tråkighetsfaktorn gör att frågan ratas av media.

Tv-mediets ytlighet och samhällets allt mer komplicerade utformning gör att väljarna inte blir delaktiga i diskussionen eller ens informerade om vad som händer. Den dagliga massan av struntnyheter döljer de stora frågorna. Den nya kommunallagen som möjliggjorde privatiseringar och Riksbankens självständighet är andra exempel på hur man utan folkomröstningar eller ens utan att det varit en valfråga förändrat den svenska ekonomins och politikens spelregler.
Lika illa är att de politiker som kommer längst är de som behärskar tv bäst. Att vara studiebegåvad var tidigare en merit. Det var en förutsättning för att nå de högsta positionerna inom svensk politik. Alla hade inte gjort lysande akademiska karriärer som Gunnar Myrdal eller Bertil Ohlin, men de kunde skriva utan sekreterarhjälp. I dag verkar det bli allt vanligare att man satsar på politik istället för det akademiska. I tv-samhället är den analytiska förmågan inte längre lika viktig som att vara rapp i munnen. Politik i dag är främst en fråga om stil, och Göran Perssons stil är inte hipp.