Redan när de första skriverierna började kring Operan och ”utslagen av Marc Ribauds latinska temperament” (enligt tidigt uttalande om saken från vd:n på Kungliga Operan Anders Franzén), skrev jag en artikel som publicerades i Aftonbladet. Kontentan av denna artikel var väl ungefär: Äntligen pratar vi om de sexuella traksserierna! Men är detta verkligen en nyhet...? Personligen har jag varit med om det flera gånger och hört mycket om denna typ av situationer genom åren.

När Ekots undersökning presenterades ett par veckor senare, höjde jag dock ändå på ögonbrynen ganska rejält, då inte ens jag anat att procenten utsatta kvinnor inom branschen skulle vara så skyhög. Och plötsligt började telefonen ringa. TV4 Nyheterna. Svenska Dagbladet. Lennart Ekdahls Kvällsöppet. Malou von Sivers Efter tio.

Jag fick under denna vecka även artiklar publicerade i Expressen och Stockholm City. Eftersom jag så tidigt gått ut offentligt med att jag hade erfarenhet inom området, antar jag att jag fick utgöra ett ansikte för kvinnor som varit med om dylikt, i synnerhet då jag fått förstå att det varit påtagligt svårt för media att få branschens kvinnor att gå ut offentligt och prata om sina erfarenheter.

Allt detta ledde dock till en återkommande tanke hos mig. Okej, det är hemskt. Det är för jävligt att vi på 2010-talet inte ska kunna känna oss tryggade från diskriminering när vi går till våra arbetsplatser. Och det är såklart guld att vi pratar om det. Ett erkännande och uppmärksammande är alltid ett första steg till aktion. Men, nästa steg då – vad ska vi göra åt situationen??

Personligen har jag svårt att ens i ord beskriva hur osugen jag är på att möta samma typ av problematik i åratal framöver eller i decennier. Och debatten faller i förlängningen platt om vi inte även pekar på en lösning. Nu när det är på löpsedlarna och allas läppar har vi ett gyllene tillfälle att faktiskt kunna förändra något – på riktigt.

Sålunda har jag startat ett upprop på internet för ett nytt lagförslag. Detta förslag innebär i korthet att det ska bli obligatoriskt för varje arbetsplats med fler än tio anställda att ha ett utomstående Respektombud knutet till sig.

Utomstående för att i möjligaste mån undvika intressekonflikter. Detta Respektombud ska göra en diskrimineringsutredning av arbetsplatsen, lägga upp en diskrimineringseliminerande plan för verksamheten, utbilda chefer och personal samt vara den man kan vända sig till om man blivit utsatt för diskriminering eller trakasserier i någon form. Det är då Respektombudets ansvar att situationen utreds och åläggs en åtgärdsplan. Som en DO:s förlängda arm, i direkt anslutning till arbetsplatsen.

Eftersom jag dessvärre varken tror att kulturbranschen är den enda bransch inom vilken diskriminering förekommer, eller att sexuella trakasserier är den enda typ av nedsättande behandling som svenskar dagligen utsätts för på sina arbetsplatser, valde jag att bredda lagförslaget till att omfatta alla yrkesskrån och alla typer av diskriminering.

Som jag sa när jag blev intervjuad på kultursidan i denna tidning förra veckan (SFT nr 10, 6/3-2010) firade jag den 8 mars med att fortsätta lobba för detta upprop, kontakta organisationer som jobbar med/för jämställdhet, antirasism, HBT-frågor, religionsfrihet eller andra mänskliga rättigheter, med den utopiska förhoppningen att vi en dag ska leva i en värld där Internationella Kvinnodagen inte längre behövs, ej heller dessa organisationer.

Namninsamlingen finns på www.upprop.nu/IOKQ. Gå in och skriv under och sprid sprid sprid!