Visan har en speciell plats i den svenska folksjälen, men dagens evenemang på Södra teaterns terass vill tänja på gränserna för vad som definierar den. Johan Johansson, som håller i trådarna, är vida känd i punkkretsar och på programmet återfinns namn som Christian Kjellvander, Nina Ramsby, Love Antell, Anna Stadling och Johansson själv.

– Grejen är att det inte är en speciell genre, förklarar Johansson. Det är en väldigt fri form. Visan har alltid haft en publik och har det fortfarande, precis som religiös rock och hårdrock, även om det inte uppmärksammas. Senaste åren har det hänt mycket, fler och fler hamnar i den här genren och då utvecklas den också. För att vara en så gammal form så är den väldigt nyskapande, inte som folkmusik där det är lite Skansen över det. Det här är levande, och ett bra forum för folk med åsikter. Där hör jag ju själv hemma, inte nödvändigtvis med visa, jag brukar måla upp mig själv som protestsångare.

Christian Kjellvander, som släppte sitt femte soloalbum The Rough and the rynge i höstas, menar också att visan är något som konstant förändras:

– Det är som med folkmusik, på ett sätt är Britney Spears mer folkmusik än vad The Carter family är, och det är lite samma med visan. I takt med att tiderna förändras så gör visbegreppet det också, det blir vidare och byter riktning.

– Jag kan egenligen vara något av en puritan som tycker att visa ska vara på svenska och handla om havet, och jag tycker inte att min musik har i en vistradition att göra egentligen, jag kommer lite från en annan värld. Men vi som deltar i festivalen är bra polare.

Uppväxt i Seattle är engelska Kjellvanders förstaspråk och han upplever att det hade varit mer påklistrat om han hade sjungit på svenska.

Johan Johansson anser inte att en visa nödvändigtvis måste framföras på svenska.

– Det är lättare att få folk att lyssna om man sjunger på det egna språket men det är inget krav, vi har över huvud taget inga kriterier. Det är upp till var och en, men det är dumt att inte passa på att säga vad man tycker.

För 21-åriga Elsa Sjögren är musiken ett medel att säga sådant man inte riktigt kan säga annars. I Paris Hilton-låten, en tidig komposition som kom till under ett skolprojekt, ligger fokus på hur man som tjej blir påverkad av medier.

– Mina texter handlar om saker jag går och tänker på – mig själv, hur det är att vara en människa, hur man kan analysera det. Genom att skriva en låt kan man tänka igenom allt först så att det blir riktigt bra.

Hur ser du dig själv i ett vissammanhang?

– Bra fråga, jag har inte själv kategoriserat mig så. Jag tänker nog att det jag spelar är mer pop, men eftersom jag spelar akustisk gitarr blir det kanske lite mer visa.

Elsa Sjögren mottog tidigare i år Ted Gärdestad-stipendiet och hon planerar att ägna sommaren åt att spela in sitt andra album.

Även veteranen Johan Johansson, som på sistone arbetat mycket med andra artisters alster, släpper i augusti sin första skiva på 16 år.

– Den handlar ganska mycket om Stockholm och vad som händer här, hur klimatet i den här stan som man älskar och har varit en del av förändras. Man är inte värd ett skit om man inte har pengar.

Under visfestivalen lär budskapen vara lika mångskiftande som stilarna. Johan Johansson lovar i vilket fall att besökarna kommer att vara gladare när de går hem än när de gick dit.