Romanen En dåre fri kom ut i höstas men upptar fortfarande mycket av Beate Grimsrud tid då den ska omarbetas för scenen, och hon får ständigt förfrågningar om att göra uppläsningar.

Beate Grimsrud har en hel del gemensamt med sin romanfigur, både i stort och i detaljer. De är bägge författare och filmare och Eli Larsen har samma Jan Stenmark-klipp på kylskåpet som Beate Grimsrud har på sitt eget i lägenheten på Söder. Verklighet och fiktion flyter ihop för läsaren, liksom den gör för Eli Larsen. Fyra pojkröster upptar hennes inre, de är både hennes vänner och ovänner, och hennes svåra uppgift är att ta kommandot över dem. Boken beskriver Eli Larsens tillvaro på en sluten psykiatrisk avdelning, där hon vistas i perioder, oftast ofrivilligt.

– Det hon försöker göra är att bli ryttaren i sitt eget liv och inte hästen, att ta makten över rösterna, säger Beate Grimsrud.

Hur tycker du att samhället ser på psykisk sjukdom i dag?

– Jag märkte när jag skrev boken att jag hade berört ett tabuområde. Den kom ju efter det här med Anna Odell, som handlade mer om ifall hennes verk var konst eller inte. Jag ville beskriva sjukvården på djupet och inifrån, visa på brister och det som är bra, att man nu lägger ner system som är bra. Eli identifierar sig inte som sjuk utan som författare, och med sina friska sidor. Jag ville visa på styrkan i att vara både sjuk och frisk och leva med det. Ensamheten och sysslolösheten är den största boven när man blir utskriven, och en ganska dåligt fungerande öppenvård. Livet ska ju fortgå utanför slutenvårdsavdelningen, och till det behövs det ju resurser.

Att som författare påverka en dylik apparat menar hon är svårt, men berättar att boken läses av vårdpersonal och psykiatriker.

– Men jag skulle önska för den vanliga människan att jag kunde bidra och berätta att så här kan det se ut, och det känner jag att jag har gjort, det är många som kommer fram och säger att de har förstått och fått reda på någonting som de inte visste om. Jag var på litteraturfestival i Lillehammer och blev intervjuad av en präst som sa att det var som att sitta som en lärjunge vid mästarens fötter, jag tyckte det var konstigt att han som präst inte kände till mer om det här, men han tyckte att han lärt sig så mycket.

En fråga Beate Grimsrud fått ofta det senaste året är hur mycket i boken som är självbiografiskt.

– Då brukar jag säga att det är författarens hemlighet och att det är en roman.

Hon menar att det inte går att beskriva verkligheten precis som den är.

– Det man upplevt blir aldrig liksom text helt och hållet, texten blir något annat för man gör om det. En konstnärlig produkt är något annat än verkligheten, då tycker jag det är som bäst också. Fantasin tar ju över och viljan att göra det bra och snyggt, ens liv har ju ingen perfektionism. Det händer något med ens minnen när man gör om dem till litteratur.

När Eli Larsen brottas med verkligheten är kön och genus ett ständigt återkommande förvirringsmoment.

– Pojkrösterna är med och gör henne könsförvirrad, de är en motvikt till den prinsessroll hon tvingades in i som barn. Hon vill också likna sin bror som verkar så trygg och stabil. Hon vill nog inte byta kön men vill vidga begreppen, hon tänker att det är konstigt att man är född in i ett samhälle där det redan är bestämt hur det ser ut. Hon vill vara med och bestämma att det inte ska finnas några gränser mellan kön, etnicitet, ålder. Det kanske har med hennes kreativitet att göra, hon tänker att man skapar sig själv, att inte omvärlden gör det.

– Jag hade faktiskt den här drömmen som det står om i boken, att jag skulle byta kön och när jag skulle fylla i formuläret så visste jag inte vilket jag ville byta till, och det tyckte jag var lite kul för de flesta som vill byta kön är väldigt säkra på att det är fel. Jag har alltid varit upptagen med det också, jag har själv en tvillingbror, och så fort jag märkte att det ställdes olika krav på oss gjorde det mig väldigt frustrerad. Han fick också mer aktiva julklappar, som tågbana, medan jag fick något jävla broderi.

På onsdag är Beate Grimsrud i fokus på Kulturhusets tak, där kulturfestivalens Norge-tema fått en obehaglig extra dimension.

– Jag tänkte jag skulle berätta om boken och rösterna framför allt, hur de kom in i Eli, och läsa lite. Sen kommer vi kanske prata lite om Norge också. Det blir omöjligt att bortse från det som hänt, jag tror man måste prata om det ganska länge. Det har något med undervegetationen i alla de västerländska demokratierna att göra, något som vi har blundat för. Vi är så demokratiska, men det finns en grupp högerextremister som gärna bryter mot de demokratiska lagarna och som är sprungen ur vår kultur, och de är inte att leka med.