Människans relation till övriga djur har blivit lite av ett modeämne idag. Naturhistoriska är med sin blotta existens ett monument över denna relation, men museet har också haft specifika utställningar i ämnet, där det främsta exemplet är James Mollisons gripande fotografier i Face to face, en serie porträtt av människoapor.

Nu öppnar Expression, personality and emotion, med fotografier av Joe Zammit-Lucia, som har det uttalade målet att förändra människans relation till djuren.

Tyvärr är utställningen lite av en besvikelse. Joe Zammit-Lucia har tagit porträttfoton och sedan frilagt dem och gett dem svart bakgrund. Effekten blir, med tanke på utställningens ambition, smått paradoxal. Istället för att djuren framträder och kommer oss till mötes, känner jag att de lyfts ut och objektifieras. Frånvaron av omgivning skapar inte närhet, utan mest bara en frånvaro av sammanhang.

Under utställningens avdelning om individualitet fungerar det relativt bra. Där känns ovan nämnde James Mollisons grepp med flera närporträtt igen, vilket gör att skillnader och personlighet träder fram. Med det kommer man oväntat nära som åskådare. Övriga bilder är visserligen fina djurporträtt, men de tar mig inte bortom min roll som betraktare.

En intressant utvidgning av utställningen är att Joe Zammit-Lucia kommer att genomföra en studie i hur väl utställningen lyckas påverka publiken. Genom intervjuer av utvalda besökare ska fotografiernas avtryck mätas, något som också gjordes när utställningen besökte Paris. Hur de resultaten ska tolkas kan diskuteras, men det ger onekligen utställningen en extra kvalitet i dialogen med besökarna.