För vilken sansad betraktare som helst framstår nolltoleranspolitiken som stundtals fascistoid i sina uttryck. Civila spanare med olagliga register, påtryckningar mot privata fastighetsägare och ren censur är bara några exempel.

Det kan vara svårt att förstå hur det kunde bli så här, men det är vad Jacob Kimvall går till botten med i sin nya bok Noll tolerans – kampen mot graffiti. Han har sökt nolltoleransens ursprung och ideologi och kan följa dess väg in i politiken. Ni som läser Stockholms Fria Tidning är bekanta med hans namn sedan förut, inte minst som skribent. I bokformen får han utrymme att ge en mer heltäckande bild av hur lättvindigt repressiv politik kan få fäste i samhället. Stundtals är det en mycket oroande läsning.

Även om det fanns ansatser tidigare börjar det på allvar någonstans i SL:s frustration över att inte få gehör för sina problem med klotter och graffiti på tåg och anläggningar. Och det är inte bara politiker som inte lyssnar. Även resenärerna listar i en undersökning 1994 klotter som sitt lägst prioriterade problem i kollektivtrafiken.

I det läget dyker en person vid namn Kjell Hultman upp. Hans roll på SL beskrivs av Jacob Kimvall som något oklar. Men en sak står klart. Kjell Hultman har en fallenhet för det retoriska kring klottret. Han börjar beskriva klottret som ett samhälls- och ungdomsproblem, snarare än ett problem för SL. Snart blir han också en lokal profil, som ofta dyker upp i intervjuer om klotter och trygghet.

Intressant är tidningen Metros etablering i Stockholm. Med den får SL till sitt förfogande en daglig sida för information, som ofta utformas som journalistiska produkter, och just det, som ofta för fram SL:s nya syn på klotter. Utifrån denna massiva exponering kan nolltoleransens ideologi spridas.

Jakob Kimvall framhåller nolltoleransen som just en ideologi. Den vilar på några trossatser som som varken behöver underbyggas med fakta eller går att omkullkasta. Den kampanj som Kjell Hultman och SL drar igång förstås bäst som en propagandaapparat som ska bereda vägen för en förändring i ideologins riktning. Det kan tyckas bakvänt, men en av strategierna blir att försöka avpolitisera frågan genom att neutralisera den, det vill säga skapa ett faktum av nolltoleransens världsbild. Därefter kommer den politiska dimensionen, en skärpning av lagen för att till exempel ge polisen rätt att få visitera personer som misstänks för förberedelse till skadegörelse och sedan konfiskera färger och annat material.

Utan att bli kritiskt granskad uppträder Kjell Hultman snart som expert inför polis, rättsväsende och politiker. Hans påståenden är fortfarande inte underbyggda med studier eller fakta. Ändå börjar hans och SL:s krav få fäste.

Så småningom tas nolltoleranspolitiken över av Stockholms stad och dess tjänstemän och politiker och börjar omvandlas till det vi ser idag. Kjell Hultman fortsätter sitt lobbyarbete och blir ledare för de väktare som med sina okonventionella metoder mer börjar likna en slags parapolisiär grupp. Idag är han inte längre en del av händelserna, men nolltoleransen lever, även om den nu granskas och ifrågasätts ivrigt. Kanske har tiden kommit för dess kollaps.

Noll tolerans innehåller långt mer än den här historieskrivningen. Jacob Kimvall diskuterar vilket samhällsklimat som kan föda en sådan repression, han jämför nolltoleransen med den beryktade zero tolerance, som användes i New York under nittiotalet, ja han belyser nolltoleranspraktiken ur olika vinklar, som allesamman ger oss en större förståelse för dess inre dynamik.

Nolltoleransen mot graffiti är inte en smickrande del av Stockholms politiska liv. Skuggan faller över allianspartierna som fortsätter att försvara den. Samtidigt har oppositionen inte alls levt upp till sitt ansvar under tiden fram till nu. I vissa fall kan den till och med ses som medskyldig. Det är som den finske kulturministern Paavo Arhinmäki konstaterar i sitt efterord: Det är dags att Stockholm sneglar över Östersjön och lär av Helsingfors, som gått från nolltolerans till lagliga väggar.