Normbrytande nyheter
Cottinos biografi om Antonio Saia är lik många andra mentalitetshistoriska biografier, där man söker komma nära en människa för att så komma nära en social position eller tillfällighet. Det har alltid sin besvikelse och sin misströstan.
Broderskap. Ordet är fyllt med mening. Fyllt med syften. Speciellt bland dem som politiskt ställer sig på 'vänster' sida eller alla humanister som inte vill ställa sig i något givet läger, utan säger sig vilja kämpa för alla. Eller är ordet bara ett evigt bevarande av patriarkatet? En profetia med profeter som inte vill fullgöra alla sina åtaganden.
Dans är liv och rörelse. Ändå är stillheten påtaglig när man kommer in på Dansmuseets permanenta utställning. Det är högt i tak och vackert, men kanske lite dystert därinne. De tv-apparater som svagt smattrande visar upp olika filmklipp med afrikanska danser här och var i lokalen uppväger inte bristen på verklig rörelse.
Den 2 december förra året våldtogs en fyraårig flicka i Kiambu i Kenya. Förövaren hade kommit för att 'tillbringa' natten med flickans mamma. Då mamman inte var hemma tog han med sig flickan. Han våldtog henne upprepade gånger. Morgonen därpå hittades hon medvetslös i en skogsdunge. Tre operationer har krävts för att återställa fyraåringens underliv.
Så kommer då till sist Dennis Coopers debutroman Closer ut i svensk översättning. Efter 15 år, men inte en dag för tidigt. När den gavs ut i USA 1989 skapade den ett mindre jordskred genom sin råa och explicita skildring av perverterade homosexuella pojkar/män; men inte desto mindre har den blivit en modern klassiker på samma sätt som Brett Easton Ellis Less than zero. Fast där Ellis behandlade MTV-generationens rikemansbarn med 'weltschmertz-by-the-pool', tecknar Cooper i stället en på många sätt råare och svartare historia genom en grupp unga slackerbögars alienerade och likgiltiga vardag.
Nu är det väl på tiden att förbjuda pälsfarmerna?
'Det här är min egen far och här är fadern till mina barn, och mellan dem mitt namn som en spänd lina, eller ska jag kanske säga Inga-Lina? '
Jag vill peka på den erbarmliga rapporteringen kring gruppen Planka.nu. Jag använder deras namn, även om många journalister undviker det, eftersom detta skulle kunna öka kännedomen om gruppen. Sensationalistiska titlar som 'fuskare', 'tjuvar' och 'smitare' gnager in en negativ attityd hos läsarna. Det är ett löjligt knep att använda den här typen av värdeladdade ord, det påminner om propagandapamfletter från 1600-talet. Detta måste vara svenskt rekord i dåligt medieklimat.
De är små och snoriga. De är högljudda, mjuka och charmiga. De är den nya tidens lyx - ett privilegium. Vi kallar dem barn.
De är bland de bästa i världen, men syns bara på sportsidorna en gång var fjärde år. När de inte utökar sin medaljskörd i stora mästerskap får de därför söka andra vägar för en stunds uppmärksamhet.
© 2026 Stockholms Fria