Bredvid broderskap återfinns ett kämpande ord. Systerskap. Men av någon anledning har ordet systerskap blivit utnämnt, av broderskapet, till en stor fiende. Egentligen den största fienden av dem alla. Vare sig det handlar om humanister (som kallas humanister hädanefter) eller rödgardister, trotskister, leninister, stalinister, kommunister, marxister, sandinister, anarkister, syndikalister, har alla utnämnt systerskapet till den största av alla fiender. Större än kapitalism, större än fascism, större än andra förödande ismer.

Därför att systerskapet står för en

annan ideologi, feminismen, skapad av

kvinnor/systrar och som syftar till att verkligen skapa något bättre. Den syftar till att överbrygga alla hinder mellan människor, sexualiteter och kulturer och jämna ut alla ojämlikheter. Ojämlikheter som broderskapet säger sig vilja radera, men fortfarande håller sig kvar vid. Stenhårt.

Detta ord som tillsammans med systerskap bildar syskonskap.

I skolan lär vi oss ständigt dessa revolutioner och vilka ord som ständigt myntades:

Frihet, jämlikhet och broderskap. Franska, amerikanska och ryska revolutionerna nämns och orden som revolutionärerna yttrade var dessa.

Vänsterideologierna har också sin egen historia som också den är uppbyggd med hjälp av revolutioner och tre likadana ord: Frihet, jämlikhet, broderskap.

Vad hände med alla kvinnor? Fanns de med i revolutionerna? Ja, som alltid. Kvinnor är inga separata maskiner eller dockor, utan människor som också gör sig hörda, vill vara med och bestämma och kan agera. Men ofta fick kvinnor bara plats i början av revolutionen. I franska revolutionen spelade kvinnorna en viktig roll i början, men blev nedslagna av männen. I amerikanska revolutionen fanns också kvinnor, men de raderades ut ur historien. Precis som i den ryska, kinesiska, kubanska, sandinistiska och så vidare. Kvinnorna fick inte längre vara med, för de ansågs lite 'dummare', mer 'okunniga' och uteslöts eller slogs ner med våld.

Inom vänstern finns en enorm idoldyrkan,

oavsett om det rör sig om personer eller organisationer. Där finns Fidel Castro, Che Guevara (som återfinns överallt numera, likt Jesus eller Maria) Marx, Engels, Lenin, Stalin, Bakunin och Mao som alla, av olika anledningar, finns med bland vänsterns galleri av idoler, vare sig dessa män skulle ha önskat livet ur varandra eller samarbetat. Organisationerna är FARC, FLN, sandinister, Röda Brigaderna, rebeller i Östtimor, Sri Lanka, Palestina och Röda Arméfraktioner. Självklart tillkommer mängder av andra män och organisationer till de två kategorierna.

För alla har ju varit män. Alla dessa idoler, alla dessa organisationer.

Marx och Engels ansåg att kvinnor ska stanna hemma, för om en kvinna arbetar blir hon dum och ful.

Anarkisten Proudhon tyckte att kvinnan var en stackars vek varelse som en bör tycka synd om.

Bakunin reste runt och härjade i bästa krigsstil, en machotyp som inte verkade veta mycket om könsroller.

Mao brydde sig inte det minsta om att kvinnor såldes som 'hustrur' och sexslavar av hans kommunistiska underordnade.

Och Che Guevara trodde en kan lösa konflikter med våld, genomföra våldsrevolutioner och bestraffa fiender med tortyr. Macho och dum.

Hur många finns det då, bland männen, som även ställt sig helt på kvinnors sida och försökt påverka männens roll, utan att fortsätta på patriarkatets väg?

Den mest kände tillhörde inte vänstern, men han gjorde mer än någon annan man gjort, av de jag hört talas om och läst om: Marquis de Condorcet, fransk liberal som mördades under franska revolutionen. Ett skäl var att han stått upp för kvinnors fri- och rättigheter, och då blivit hånad och hatad av män.

Deras icke-hänsyn, intolerans, egoism och icke-existerande empati stinker och förstör åtskilligt för kvinnor som önskar arbeta politiskt. Och även för männen som går miste om så mycket kunskap, kraft och idéer.

Män behöver inte förändra sig så mycket som kvinnor måste för att ta plats inom vänstern. Kvinnor får en annan uppfostran och de upptäcker att även inom vänstern (som hävdar sin 'universalism och humanism') måste de förändra sig för att komma någon vart. Men de slipper aldrig gliringar, diskriminering, macho-idealet som männen högaktar. Männen tror sig redan vara perfekta för att ingå i alltifrån Afa till Socialdemokratiska ungdomsförbundet. Varför?

För att alla dessa organisationer skapades av, för och åt männen. Deras syften var att föra fram män, som hävdade sig vara så mycket bättre än de styrande männen, samt bättre än alla andra motståndare till makten.

Så varje kvinna som vill bevara sin egna unika personlighet, måste kämpa hårt för att få vara sig själv och göra sin röst hörd.

Ibland har vänsterns ideologier stått oroväckande nära både konservatism och fascism. Rättare sagt, männen har efterapat varandra, för att skilja sig från kvinnorna, i äkta biologistisk anda.

Kvinnorna som inte skulle få arbeta, inte studera, utan föda barn och baka bröd, laga mat, städa, tvätta och vara 'såå lyckliga', medan den beskyddande mannen skulle erhålla sin 'familjelön'. Precis som fascisterna sa.

Alla fackförbund som styrdes av män och inte alls kämpat för kvinnorna, snarare sett kvinnor som ett hot mot sig själva och då plötsligt indirekt erkänt att män kan vara en definierad grupp! Men när dessa grupper ansätts genom ifrågasättande och kritik, upphör de allt som oftast plötsligt att existera!

Hur många kvinnor har haft ledande positioner eller starka roller inom vänstern, eller fackförbunden för den delen, och hur många av dem har kunnat bevara sina egna personligheter, utan förändringar från påtryckande män?

Männen kan behålla sina machoideal, sin tro på 'karlakarlar' och 'riktiga män', sina råa filmer, sitt supande, sitt förakt för 'fruntimmerstjafs' utan att ställas till svars. För männen vet att det är de som styr. De som i slutändan avgör. Och vilka män har inte använt nedsättande ord som 'käring' till personer som anses veka, svaga, fega eller avvikande?

Varför är då systerskap och feminismen så stora fiender enligt vänstern, precis som för alla andra manliga ideologier och patriarkala system? Broderskap kommer från normen man, det manliga könet, den biologistiska tron att män är överlägsna kvinnor. Broder är det högsta ordet, det som styrt världen så länge, det enda som räknas och de som inte passar in får försöka anpassa sig eller gå under.

Syster innebär kvinna, och kvinnor är inte norm. De är abnorma, enligt patriarkatet.

Och det absolut värsta som finns för en man är att bli tillrättavisad av en kvinna. Vilket gör att uttalad separatism ses som det absolut farligaste av allt. Den separatism som feminister använder för att emellanåt få dela tankar mellan sig och uttrycka åsikter, drömmar eller minnen. Den separatismen är livsfarlig enligt män, vare sig de står längst till vänster eller höger. För då ifrågasätts och kritiseras patriarkatet och männens agerande. Speciellt om männen sedan måste delta i diskussioner och bli ifrågasatta. Män tycks också definiera sig som grupp när denna fråga tas upp. Våldsfrågan och förtrycket av 'mannen', tycks existera då. Men felet ligger inte hos patriarkatet egentligen, utan hos feministerna som ju tränger undan mannen och ifråga-

sätter honom.

Egentligen är det som Michael Moore säger: vi lever i male-apartheid!

Och det existerar i allra högsta grad bland vänsterns män också. Det är dags att alla dessa fake-socialister börjar göra något åt sig själva! Den man som inte kämpar även för kvinnor och feminismen, bland annat genom att starkt börja ifrågasätta sig själv, bör se sig om efter andra ord att kämpa för än 'frihet och jämlikhet'.