Amorphis

Silent Waters

(Nuclear Blast)

Vissa band intresserar en aldrig hur mycket de än förnyar sig. Finska 'Amorhpis' har för

mig varit ett sådant band, inte för att de varit direkt dåliga utan för att de helt enkelt gjort låtar som varit lite, lite tråkigare än sina konkurrenter.


Bandet har också känts rätt osäkra på det viset att de inte riktigt vetat vilket ben de ska stå på, ska de vara ett band som gasar i 110 och vevar med håret eller ska de göra sockersöta metalballader som går hem i de postertapetserade tonårsrummen?


På 'Silent Waters' har de emellertid skruvat ihop det som man kanske kan kalla ytterligheter inom hårdrocken på ett helt okej sätt och avkomman är helt klart välskapt. Vokalisten Tomi Joutsen sjunger äntligen också med rejäl pondus när han använder sin rena stämma, skriken har han aldrig haft problem med, och detta ger skivan mer ryggrad.


Hur svårt jag än har att charmas av så kallade metalballader är det i de lugnare, mer dramatiska styckena som 'I of Crimson Blood' bandet är som bäst. Det är melankoliskt, höstdeppigt och vackert på samma gång och efter att ha lyssnat igenom skivan från början till slut ett par gånger har jag helt glömt att det är sommar ute och att solen skiner.


Om två år firar 'Amorphis' tjugoårs-jubileum, pressen och fansen står på deras sida och med

den utvecklingskurva som 'Silent Waters' demonstrerar kan framtiden inte ha annat än framgång med sig. De är däremot inte riktigt där än.