Papperslösa Maruia har ett bistert svar, ”om du ser att glasen är rena och snön är borta från taken kan du vara hundra procent säker på att det är en papperslös arbetare som har blivit utnyttjad.”

America Vera Zavala har, i ett Riksteaterprojekt spunnet ur Maciej Zarembas texter om ”den polske rörmokaren”, skrivit en pjäs om papperslösa arbetare i Sverige. Med den pjäsen i bakfickan har hon den här kvällen förvandlat Teater Tribunal till en unik mötesplats.

Fackombudsmännen får träffa de osynliga, de mest och värst exploaterade på den svenska arbetsmarknaden, i publiken sitter papperslösa som kommit till Sverige från Asien, Latinamerika och Afrika.


Byggettans Lars Holmström säger att det är en stark pjäs, att den bra porträtterar osäkerheten på ett bygge och att den slår an en särskild sträng hos honom.

Han skulle också kunna säga att den säger något om de stora fackens misslyckande. Om hur de arbetarrörelser som bildades för att sluta upp bakom de sönderutnyttjade uppfattas som kontrollanter, poliser och fiender bland de papperslösa. Om hur fackens existensberättigande legat i att man organiserat de oorganiserade och på så sätt skapat justa villkor, men att man med samförstånd och kollektivavtal nu effektivt kommit att stänga ute de som skulle behöva styrkan från facken allra mest.

Det säger han inte, men han bjuder i vart fall in till fortsatt dialog och samtal.


Teaterförbundets Anna Carlson går än längre. Hon pekar på det absurda att facket på en front slåss för att övertyga arbetare om sitt värde när medlemskapet inte längre är avdragsgillt och a-kassan blir dyrare, samtidigt som man i praktiken uteslutit en stor grupp arbetare som inget hellre vill än att organisera sig fackligt.

Syndikalisternas Ruben Tastas-Duque vittnar om hur klassiska fackliga aktioner, blockader, protester och förhand-

lingar, hjälpt upp villkoren för de papperslösa och kan inte förstå de etablerade fackens svårigheter. Så börjar ombudsmännen förklara.

Går en papperslös in i facket ska hon ha kollektivavtalsenlig lön. Och i samma sekund som facket kräver det kommer den papperslösa få sparken, i värsta fall medelst polis som avvisar den ”illegala migranten”.

”Det är praktiska problem som måste lösas så vi kan hjälpa de som utnyttjas”, säger Engblom och Holmström i mun på varandra.

I publiken sitter forskaren Shahram Khosravi och blir skeptisk. ”För tre år sedan”, berättar han, ”sa ni samma sak i ett liknande samtal och ändå har inget hänt. Är ni verkligen intresserade av att de papperslösa organiserar sig?”


Frågan faller tungt tillbaka på alla oss med fyra sista siffror i personnumret. Vi har vant oss vid att slippa betala de verkliga priserna för ölglasdiskning, snöskottning och byggda verandor. Vi frågar inte vem som gör något bara det blir gjort, billigt.

De papperslösa i Stockholm, som startat ett nätverk och med eller utan facklig uppbackning demonstrerar för sina rättigheter utanför riksdagen varje onsdag, kommer med ett tydligt besked: ”vi är med och bygger det här landet, det är slut på rean nu.”


Gustav Fridolin