Under inspelningen av Ende Neu, som släpptes 1996, var bandet nära att slitas sönder av konflikter och när den tongivande bandmedlemmen FM Einheits hoppade av hamnade bandet i en kreativ kris. Åtta år senare stod Einstürzende Neubauten dessutom utan skivbolag.
Lösningen blev så småningom ett projekt där fansen får prenumerera på den kommande skivan och kan följa och kommentera på bandets webbsida under livesändningar från inspelningarna.
Att låta de mest lojala fansen vara med och påverka utformningen av låtarna är en genialisk idé som också medför vissa risker för ett bands utveckling. Min förhoppning har ändå varit att de skulle klara att släppa på tidigare vinnande recept och överraska genom att utforska nya områden.

Med den nya skivan kommer dessa förhoppningar tyvärr på skam. Alles Wieder Offen kommer, med sina musikaliska och textmässiga repriser, med en doft av uppstekt skåpmat. Sångaren Blixa Bargeld traskar omkring i samma kvasifilosofiska världar som alltid, undersöker med besvärjande upprepningar av ord utrymmet mellan det existerande och det icke-existerande och slänger in lite japanska fraser och några drömsekvenser. Allt till återanvända ljud, beat, klockspel och bandets karakteristiska hamrande på stålfjädrar och annat skrot.
Den som har hängt med i bandets samlade produktion upptäcker ljud, snuttar och ibland hela stycken från tidigare skivor. Kanske kul för den inbitna nörden, men mest känns det idéfattigt och jag frågar mig om Einstürzende Neubauten har blivit lite lata.
Let’s do it a dada, med en text fylld av irriterande Bob Hansson-ismer och hyllningar till dadakonstens förebilder, tar musikaliskt vid där låten Perpetuum mobile, från skivan med samma namn, slutade. Nagorny Karabach bär, med sin vackra eftertänksamhet, ekon av andra melankoliska stycken bandet har producerat. Inledande Die Wellen är vacker och kraftfylld men har redan tidigare kommit ut på skiva under bandets experimentprojekt Musterhaus paraply. Här kommer den i lätt ommixad version. Det känns som att Einstürzende Neubauten har problem med att fylla ut tiden.

Ändå funkar det. Bandet trycker på exakt rätt knappar. Det är mycket riktigt uträknat efter det vinnande receptet: först lite ljuvt, sen lite skrammel, sen en retorisk fråga och det karakteristiska Blixa-skriet. Kanske är det det som irriterar mig. Trots att skivan växer för varje genomlyssning kan jag inte skaka av mig känslan av att bli manipulerad.
”En gång ska det växa gräs även över denna stad”, är en av de underbara textrader som Neubauten tidigare gett upphov till. Nu får det här bandet se till att ta och röra lite på sig så det inte börjar växa gräs även över dem.