Jag matar mig med egna tankar | Stockholms Fria

LFT arkiv


Denna artikel har publicerats i Läsarnas Fria Tidning - en tidning som helt byggde på medborgarjournalistik. Idag är Läsarnas Fria nedlagd, men arkivet är tillgängligt på Fria Tidningar.

Noveller
Sevko Kadric

Läsarnas Fria

Jag matar mig med egna tankar

Jag sitter i min husbåt, elden sprakar i eldstaden, som jag kallar för min drottning. Det är varmt. På bordet framför mig finns min bärbara MAC dator, en tallrik med en bit mat och ett glas vin.

Ute på terrassen har jag lagt fram brödsmulor i väntan på att fåglarna ska komma. Jag är van vid fåglar och fiskar och utan dem känns det tomt. Jag tittar ut över sjön, bort mot horisonten där vattnet möter himlen. Där två vattendrag möts, ett från floden och ett från de mörka molnen, ser jag en ö, min ö, till vilken jag ofta vandrar i mina tankar.  Ulla Strängberg från Sveriges Radio har bett mig att göra ett inlägg till rubriken: ”Vid dagens slut.”. Jag har även lovat henne att lyssna igenom ett par inlägg ur programmet, men det tänker jag göra lite senare, när jag är klar med mitt eget. Jag hoppas att batteriet i min bärbara dator kommer att hålla tills jag är klar med några bilder.  Jag vill gärna lägga ihop dem till en enda; min egen bild vid dagens slut.

Första bilden
Jag är lite äldre än tio år gammal och ligger i en vagn. Runt omkring mig står folk i vita kläder. Bredvid mig står min pappa och håller fast mina händer. Han gråter, jag har aldrig tidigare sett honom gråta förrän nu.
 -Barn och kvinnor gråter, brukade han säga, men nu var det han som grät.
Jag är rädd, väldigt, väldigt rädd.
  - Vi kommer att göra allt som vi kan, säger en läkare innan pappa släpper min hand och jag
somnar.
   Två månader efteråt kommer jag hem igen.
 - Du överlevde min son, säger mamma gråtande.
Jag går med i Scouterna, sedan Skidåkarna och slutligen Bergsklättrarna. Jag börjad känna mig frisk och stark. ”Livet är vackert, mata dig med livet!, skriver jag i min dagbok.
 
En fågel har precis flugit ner till min terrass, skrämt närmar den sig brödet, pickar, tittar åt mitt håll och pickar igen..

Andra bilden
Jag är tjugo år gammal och står på Mont Blanc, Europas högsta bergstopp, fyratusenåttahundratio meter hög. Jag står tillsammans med Mira och Braco. Ingen lycka är större än vår. Medan vi betraktar Italien, Frankrike och Schweiz, drömmer vi om att förändra världen. Vi är studenter, fyllda med önskningar och drömmar, men även med erfarenheter. Våra liv har vi förändrat tillräckligt och fyllt dem med   en lycka som liknar oss själva. För oss återstår det endast att förändra resten av världen. Så tänker vi just nu, så önskar vi. Vi matar oss med egna önskningar.

Telefonen ringer, jag har inte stängt av den. En kvinnlig journalist Kersti från ICA ringer till mig. Om jag har förstår henne rätt vill Ica kvantums tidning, för sina läsare, presentera en ovanlig man, en bergklättrare som bor i sin husbåt, skriver och målar. Vi pratar länge
med varandra. Hon säger att hennes fotograf ska ringa mig för att komma och fotografera för tidningen.
Det är inte långt till Ica kvantum härifrån så han kan komma när som helst.

Tredje bilden
Jag är trettio år gammal, vi har precis startat en miljörörelse i Sarajevo. Mina vänner naturälskarna, de gamla studenterna, numera inflytelserika personer med familjer, gör allt för att Sarajevo ska bli en stad för hälsosam och vacker livsstil. Vi har gett upp tanken på att
förändra resten av världen, nu förändrar vi bara Sarajevo. En vacker stad, olympisk, för oss den käraste. Vi matar oss med Sarajevos lycka.

Den fågeln som var först vid brödet har flugit sin väg, nu har en annan kommit istället och sedan ännu fler, för tillfället är de tre som kämpar om brödsmulorna. Vana vid mig, tittar de nästan inte ens åt mitt håll.

Fjärde bilden
Jag är fyrtio år gammal, mina barn omsluter mig med lycka, men våra drömmar om ett lyckligt multikulturellt Sarajevo och Bosnien har rasat. Granater faller över staden. Den närmaste träffar min terrass, på vilken mina barn brukar leka. Vi övernattar i en källare. Den är inte längre något ställe för barnen att leka i. Barnen måste i säkerhet. Vi startar Barnambassaden, jag är en utav sekreterarna. Dagligen hjälper vi kvinnor och barn ut ur krigsområdena, hundratusentals av dem. Tre av mina vänner dör när de hjälper barn, men barnen i våra konvojer lever. Tack gode Gud och goda människor!.
 Den åttonde september 1992 kommer jag med tre andra bussar till Sverige. Den tolfte september ger jag en intervju i Jönköpingsposten om Bosnien, kriget och lilla barnfolket. Jag har gett upp kampen om att förändra Bosnien, all min energi  riktar jag mot familjen. Jag matar mig med min familjs lycka.

Fåglarna kommer hela tiden, nu är de två. Jag får gå ut och lägga mer brödsmulor åt dem. Fotografen har inte kommit ännu.

Femte bilden
Värnamo nyheter gör intervju med mig om mitt lilla hus, på min femtionde födelsedag. De frågar mig hur det känns att fylla femtio. Jag funderar, jag har inte tidigare funderat kring det. Jag har levt ett hastigt liv, jag kanske har passerat de åren för länge sedan. Vi människor upplever världen via våra ögon och när vi vill tala om den talar vi med hjälp av bilder. Många, många bilder passerar framför mina ögon, stora och små berg, goda och dåliga människor, små och eviga människolyckor.
 -Jag är glad och ledsen samtidigt, svarar jag,. Glad åt att se hur mänsklig intelligens har ökat, dock i begränsad omfattning. Ledsen åt att mänsklig dumhet är gränslös och att jag, som tusentals andra likasinnade, med mina minnen måste leta fram mina borttappade bilder från det förflutna, för att kunna fylla min nutid med dem.

Mina barn har blivit vuxna, de har sina egna liv. Jag har slutat ägna mig enbart åt dem och koncentrerar mig nu på mitt eget liv, det enda som är kvar. Undrar om det är för sent att förändra det. Nu är jag nästan säker på att människor kan förändra världen, men först och främst måste de förändra sig själva, hitta sig själva.

Fotografen har äntligen ringt, han är inte härifrån, inte heller från ICA kvantum utan Ica kuriren i Stockholm. Han kommer hit nästa torsdag. Jag blev förvånad, allt jag hörde var Ica och skapade genast en egen bild och dess betydelse .Fåglarna har inte ätit upp allt bröd som jag har lagt fram åt dem. Jag har inte rört varken maten eller vinet. Jag matar mig själv med
egna tankar.

 

Isabergs förlag har gett ut romanen Borttappade bilder av författaren
Sevko Kadric. (Hos TPB - romanen finns som talbok också)

Rekommenderade artiklar

© 2021 Stockholms Fria