På biblioteket söker jag mer information om dessa händers ägare. Först finner jag mest lite spridd information om olika minnesmärken och om Skogskyrkogårdens arkitektur. De som byggde muren nämns bara som arbetslösa i en bisats, men ingenting om bakgrundshistorien till varför just de byggde muren.

Men sedan har jag tur och hittar en mycket intressant avhandling, Arbete till varje pris som är skriven av Lena Eriksson, verksam vid Historiska institutionen vid Stockholms Universitet.


Där slukar jag historien om hur staten tog tillfället i akt, under den djupaste lågkonjukturen i vår moderna historia, att bedriva ett enormt disciplineringsprojekt av befolkningen.

Foto från Skogskyrkogården i Stockholm.
Bildrättigheter: Li Östlund

Den 3,6 km långa muren tog nio år att bygga. De som genomförde detta mastodontarbete var arbetslösa människor, skomakare, bagare, fabriksarbetare och hantverkare. Ofta utan någon tidigare erfarenhet av byggnadsarbeten uppförde de muren under mycket primitiva arbetsförhållanden.

1922 var cirka 35 000 personer anvisade nödhjälpsarbete och just murbyggarna på Skogskyrkogården var bara en liten del av de många människor, som på grund av den djupa lågkonjukturen i Sverige efter första världskriget och den därpå följande massarbetslösheten, hade förlorat sina försörjningsmöjligheter. Alla arbetslösa kunde dock inte kvalificera sig för det arbetet och många stod utan något stöd alls från staten.

Arbetslösheten var på den tidiga delen 20-talet omkring 25 till 30 procent och den av staten inrättade Arbetsmarknadskommisionen, föregångaren till dagens Ams, införde så kallade nödhjälpsarbeten. De arbetslösa var tvungna att ta anvisade grovarbeten i statlig och kommunal regi för att ha rätt till arbetslöshetsunderstöd.

De som var arbetslösa kunde på så sätt utlokaliseras över hela landet. Jobben de anvisades var grovarbeten som till exempel att anlägga vägar, att utdika våtmarker eller att utföra diverse byggnadsarbeten. Trots att det fanns och vanligtvis användes maskiner för till exempel gräv- och schaktningsarbeten på 1920-talet, så försågs nödhjälpsarbetarna endast med enklast möjliga redskap och vertyg och fick lov att göra det mesta för hand.

Det fanns en läskig moralisk idé bakom detta med att arbetet skulle vara slitigt och hårt och ge minsta möjliga ersättning. Tanken var skitjobben skulle stimulera de arbetslösa att söka andra jobb samtidigt som det skulle avskräcka arbetslösa från att söka hjälp hos staten. Man ville också på detta sätt helt enkelt pröva de arbetslösas arbetsmoral. Ersättningen var låg, den skulle motsvara högst två tredjedelar av den lägst betalda grovarbetarlönen på orten där de utplacerades och skulle inte ses som en lön utan som en ersättning från staten, som krävde en motprestation av individen.

Nödhjälpsarbetarna var ofta tvingade att lämna hemorten och fick flytta in i gemensamma baracker utan sina familjer. De som tackade nej förlorade alla former av arbetslöshetsunderstöd och hjälp från det sociala. Alternativet var kort och gott svält.

Foto från Skogskyrkogården i Stockholm.
Bildrättigheter: Li Östlund

Arbetsmarknadspolitiken staten förde var enkel. Ju högre arbetslöshet, desto högre ställdes kraven för att en arbetslös  skulle kvalificera sig för stöd från staten.

Det sorgliga med hela nödhjälpsarbetesidén var att i själva verket kostade åtgärden med slav-, förlåt, nödhjälpsarbetare tre gånger mer, än ett rent kontant arbetsmarknadsstöd skulle ha gjort.

Men det var inte av ekonomiska skäl som staten genomförde detta projekt. Det handlande egentligen om disciplin. De arbetslösa skulle “uppfostras” till att vara tacksamma och fogliga arbetare, som var villiga att stå till tjänst och ta de arbeten som erbjöds till de löner som arbetsgivarna tyckte var lämpliga, utan att ställa krav.

Är det bara jag som tycker att tongångarna från förr känns igen i vår “nya” arbetsmarknadspolitik? Det var inte bättre förr och individen hade inte större frihet än de hade pengar att köpa den för.

Snabbare än vi anar, kanske vi hamnar där igen.