I skogskanten står små hus, eller hyddor, större än hundkojor, mindre än lekstugor. Här bor Inges grisar och här hittar jag Inge som tagit av sin tid för att prata gris med mig. Jag är här därför att jag vill veta hur glada, nöjda och fria grisar lever.

Inges grisar har en egen skog, att böka runt i och hyddor med hö eller halm som de bäddar åt sig med. När jag kliver över det pyttelilla staketet, cirka en halvmeter högt, kommer grisarna nyfiket springande och börjar undersöka mig. En större svart sugga finner mig extra intressant och nafsar i mina knän och kängor.

Efter examinationen av mig, drar de vidare bland gran och björk till en särskilt trevlig grop som de bökar runt i. Den här flocken är inte så gammal, några är födda förra vintern, de flesta i våras, därför är de heller inte särskilt stora.

Vi går vidare, ner där skogen öppnar sig för åkrar och ängar, där det finns fler grisar. De har flyttat ner hit nu på morgonen och haft några timmar på sig att utforska sitt nya revir. Det är stort, ett helt fält som legat i träda en längre tid. Grisarna ska förena nytta med nöje, fältet ägs av en bonde som odlar grönsaker ekologiskt och istället för att plöja det till våren, får grisarna böka upp det. De äter kvickrot och andra rötter, vilket betyder att jorden kommer att vara väl bearbetad till våren.

? Jag har haft dem därnere förut, säger Inge, och pekar mot något som ser ut som hagmark med björk. Det var igenväxt med gran, den tog jag bort och efter att grisarna varit där sådde jag i honungsört och vitklöver till bina.

Vi tittar på några kvadratmeter mark full med svart mylla, som grisarna bökat fram på de få timmar de varit på fältet. Några vissna brännässlor avslöjar hur där såg ut i morse. Här går två riktigt stora svartfläckiga suggor, bland de yngre som är rostbruna eller svarta. En ?husvagn? står i skogskanten, den är betydligt större och högre i tak än de små hyddor jag tidigare såg, men Inge säger att grisarna ger ifrån sig mycket värme, så den här bostaden kommer säkert att duga åt dem.

Detta är Linderödsgrisar, en mycket gammal och härdig lantras som tål enkla förhållanden:

? När det var tjugo grader kallt ute hade jag en sugga som skulle föda, berättar Inge. Jag försökte på alla sätt att få henne att vilja hålla sig inne i ladan där jag gjort i ordning åt henne så att hon skulle ha det varmt, men hon ville inte vara där. Jag var väldigt bekymrad över hur det skulle gå, men på morgonen när jag tittade till henne, hade flocken samarbetat, galten och en annan sugga hade täckt upp dörrhålet till hyddan och suggan med alla femton kultingarna låg innanför, alla klarade sig. Det är alltid en risk att de blir kalla innan de torkat efter födseln, men hyddan var så uppvärmd att snön, trots kylan, hade smält från taket och stora istappar hängde på utsidan.

Ett annat exempel på hur de ordnar det för sig efter väder och vind är den sugga som trots att hon hade en prima hydda att tillgå, började samla pinnar och grenar till ett nytt bo när det var dags att föda. Inge gav henne lite hö som hon bäddade med.

? På kvällen började det regna och jag blev orolig, säger Inge, som är en god berättare. Jag tänkte att jag får väl gå ut och spänna över en presenning, men när jag kom ut hade hon flyttat in i hyddan. Hon kom väl på att det var torrare där.

Gemensamt födosök i underjorden.
Bildrättigheter: Eva Holmberg

En liten rostbrun gris kommer fram och vill bli klappad, lägger sig ner på marken, blundar och njuter av att bli kliad på magen. Det är den enda grisen som verkligen kommit på vad man kan ha människor till. Varför den har blivit så tillgiven har Inge inte något svar på.

Allt som allt finns det cirka tjugo grisar. Helst vill Inge ha en kull på våren och en på hösten, de kan utan vidare få flera kullar per år, men det är mycket att ta hand om. En del av djuren vi ser ska slaktas i veckan.

Linderödsgrisen är inte särskilt känslig för inavel, men i Inges flock är alla så nära släkt att det är dags att köpa in en ny galt.

Deras kött skiljer sig från det vanliga grisköttet. I och med att de inte får något kraftfoder utan livnär sig på vad de hittar i skog och mark, plus lite mjöl och hushållsrester, växer de långsamt och får ett magert och mörkt kött. Grisar är allätare, men det är inte tillåtet att utfodra grisar med animaliska produkter. Trots det kan de själva hitta daggmask och annat smått och gott i animalisk väg.

Jag känner mig lätt upprymd när jag sätter mig i bilen. Det är alltid trevligt med frisk luft och det var mycket trevligt att träffa glada personliga grisar.