Sedan oktober befinner jag mig i Indien, långt bort från snöslask och julhets. Jag praktiserar på miljöorganisationen Keystone som verkar i Nilgiribergen i södra delen av landet, närmare bestämt där tre delstater möts; Kerala, Karnataka och Tamil Nadu.

Keystone grundades 1994 av eldsjälarna Pratim Roy, Snelatha Nath och Mathew John. De hade tidigare gjort en studie om honungsjakt i Nilgiribergen, alltså insamling av vildhonung. Denna insamling är ett viktigt levebröd för flera av  ursprungsbefolkningarna i Nilgiribergen, och något som satt tydliga spår i kultur och tradition. Studien visade att ursprungsbefolkningarna fick dåligt betalt för sina produkter, giriga mellanhänder tog det mesta.


Hälsotillståndet var dåligt och många var undernärda. Fler och fler hade gått över till att lönearbeta, ofta underbetalda på de stora teplantager som präglar området. I stor utsträckning har dessa plantager ersatt sholan, urskogen som tidigare täckt hela Nilgiriområdet och av vilken bara fragment återstår.

Så man bestämde sig för att starta Keystone. Missionen var att förbättra situationen för dessa ursprungsbefolkningar och öka deras möjligheter att utgöra en hållbar del i det ekosystem de ingår i. Man vill utveckla en modell för naturskydd som inkluderar människorna som lever i den.

Organisationen finansieras av olika biståndsorganisationer, så väl utländska som indiska, bland annat svenska Svalorna. En viktig del i arbetet är att återuppliva traditionella metoder för jordbruk och skörd av skogsprodukter. En annan är att stärka dessa människors ställning på marknaden.

En sardinburksfärd i jeep tar oss en helg från Kotagiri, där vi bor och där Keystones kontor är beläget, och till lägre höjder. Nio platser, femton personer. Otroligt nog lyckas vi tränga oss in och det är med stela ryggar vi kliver ur i den lilla byn Banglapadigai efter två timmars färd. I denna by, belägen på cirka 1000 meter över havet i den grönaste av dalar, bor Irulas. De är en ursprunglig folkstam som livnär sig på insamling av skogsprodukter och småskaligt jordbruk.

Keystone har byggt upp produktionscentrum i fem olika byar, i Banglapadigai finns ett av dem. Här arbetar byinvånare med så kallad value adding, det vill säga torkning, paketering och annan behandling som ökar marknadsvärdet hos de produkter från skogen och det småskaliga jordbruk man bedriver.

Amlafrukter torkas i solen för att sedan kanderas och säljas som godis.
Bildrättigheter: Keystone foundation

I Banglapadigai utgörs arbetsgruppen endast av kvinnor och exempel på varor de förädlar är kaffe som rostas och males, en bomullsliknande substans från trädet Bombax Ceiba (på engelska red silk cotton tree) som blir till kuddar och madrasser, eller amla som kanderas. I Keystones produktionscenter bearbetas även andra skogsprodukter, som honung och bivax, olika typer av hirs, eller kryddor som kanel, muskotnöt, peppar och nejlika. De ekologiska varorna säljs utan mellanhänder i Keystones närbelägna Green Shops, under märket ”Last Forest”, dessutom säljs de lokalt i byn till låga priser.

I Banglapadigai har Keystone dessutom bidragit med grundplåten (15 000 rupees) till en kiosk där basala livsmedel som kex, kryddor, linser och snacks säljs. Syftet med kiosken är, förutom att erbjuda service till invånarna och generera en smärre inkomst för kvinnorna, att skapa självförtroende hos de engagerade i att hantera kontanter.

Anuradha arbetar för Keystone inom produktionscentrumen. Hennes uppgift är att verka som länk till marknaden och hjälpa till med ekonomiska frågor.

– Det är en träningsprocess, berättar hon, målet är att jag inte ska behövas. Anuradha besöker Banglapadigai minst en gång i veckan. Hon tror att tillvaron har förändrats markant för kvinnorna i byn sedan produktionscentret initierades.

– Förut gick de till teplantagerna och arbetade som daglönare, nu har de makt över sitt arbete och får betalt för hur mycket de producerar, berättar Anuradha.

– Det ger mer frihet och självständighet, kvinnorna kan arbeta och tjäna egna pengar, som de själva har makt över, även om de har barn att ta hand om. Dessutom är arbetsförhållandena bättre än det hårda slitet på plantagerna.  

Det verkar som om verksamheten betyder mycket för kvinnorna i Banglapadigai.

– Om jag gifter mig får det bli inom byn för jag vill inte flytta härifrån, säger Vanaje och flera av de andra nickar.

 – Och måste jag, fortsätter hon med glimten i ögat, så tänker jag starta upp samma verksamhet där.

Det tycks vara ett koncept som stärker självständigheten hos de inblandade och får dem att tro på sin egen förmåga.

Kvällen i Banglapadigai bjuder på brasa i det fria och levande musik med dans. Dalen genljuder av taktfasta trumrytmer och flöjt och vi dansar oss svettiga i en oregelbunden ring. Det är en härlig naturlig berusning och ett underbart sätt att få kontakt med de personer som språkbarriären hindrar mig från att prata obehindrat med. De skrattar lite åt min långa vita gestalt i början men det är lätt att bjuda på tack vare deras envishet i att lära mig stegen, den uppenbara viljan att få mig att dansa mig varm.

Ellen Lagrell

är praktikant genom svenska Framtidsjorden på miljöorganisationen Keystone i södra Indien