En tidig söndagsmorgon, efter att Dominikanska Republikens fuktiga och varma väder drar mig svettig upp ur sängen, sitter jag med min hyresvärd och dricker kaffe. Efter att kaffet frigjort en stunds diskuterande som berört allt från kriminalitet och till det yviga regnandet kommer han in på ett annat ämne.

– Förresten, du behöver inte gå till jobbet på tisdag. Det kommer troligtvis att bli strejk.

Eftersom jag inte hade hört något från mitt jobb och eftersom jag inte är fackligt ansluten i mitt tillfälliga ”hemland” frågade jag nyfiket vilket fackförbund det var som hade utlyst strejken.

- Det är inget speciellt fackförbund som ligger bakom detta. När det är strejk här strejkar alla. Tro inte att det är som i Europa där det sker under organiserade former. Här strejkas det hela tiden och för vilka anledningar som helst, säger min hyresvärd övertygat.

Jag ville inte ifrågasätta min hyresvärds kunskap om situationen i sitt land, men jag förstod inte riktigt vad det var han sa. Hur kunde inget fackförbund vara inblandat? Möjligtvis var jag förblindad av min svenska definition av vad en strejk är och vilka parter som är inblandade. Men vad ville han säga med att det strejkas för vilka anledningar som helst. Förminskade han betydelsen av arbetarnas krav? Kunde det verkligen vara så att min övertygelse om att en strejk alltid skall försvaras var snedvriden. Det var många tankar som rörde sig i huvudet, men jag ville inte ta diskussionen längre. Det kändes bättre att vänta till nästa arbetsdag då jag kunde läsa tidningen och prata med folket på jobbet.

Nästa dag, innan jag hoppar på de japanska minibussarna som tar mig till min arbetsplats i en av stadens förorter, stannar jag vid ett tidningsstånd. Rubrikerna ger tydliga besked om att strejken kommer att bli av. Men fortfarande ovetandes om hur det berör mig, som arbetar på en privat lekskola, frågar jag rektorn om jag kommer att påverkas.

- Här strejkas det inte! Det som kommer ske imorgon är inte en riktig strejk. Det är en aktion mot regeringen. De som inte går till jobbet imorgon får skylla sig själva om de får sparken. Men imorgon kommer de kriminella att kasta stenar och bränna däck och det kanske är säkrast om du stannar hemma. Dessutom kommer troligtvis kollektivtrafiken att vara avstannad.

Min rektors åsikt delas av de styrande i landet. President Leonel Fernández uppmanade befolkningen att gå till arbetet och att inte stödja organisationerna som utlyste strejken. Enligt honom var tiden för en strejk inte inne i och med att Dominkanska Republiken inte ansågs ha råd med lyxen att strejka.

De över 200 organisationer som organiserat strejken och som utgör Forum Social Alternativo (FSA) är givetvis av en annan åsikt. Det handlade emellertid inte om en strejk där arbetarna organiserar sig för att höja löner och förbättra arbetsvilkor och där förhandlingarna sker med arbetsgivarnas parter. Organisatörerna hade kallat till vad de kallade en generalstrejk och uppmanade hela befolkningen att inte gå till sina jobb, för att under 24 timmar upphöra med alla arbetsaktiviteter. Mer än en strejk var det en dagslång protest mot de sociala och ekonomiska förhållandena i landet, vilket lyste igenom i deras krav. De förespråkar bland annat en allmän höjning av alla arbetares löner, sänkning av priser på mat och andra grundläggande nyttigheter och ett stopp på utkastandet av bosättare som ockuperar statligt ägd mark. FSA uttalar även ett långsiktigt mål där önskan är att de stora befolkningslagren skall utveckla starka sociala rörelser som på andra håll i Latinamerika.

Föreningen som organiserar de dominikanska studenterna uppmanade skolelever i alla åldar att stanna hemma och göra läxor och uttalade sig positivt till protesten. Likaså gjorde lärarnas fackförbund och de universitetsanställdas förbund. Under lång tid stod även flera transportarbetarförbund bakom strejken, men de ändrade sig dagen innan strejken trädde i kraft och anslöt sig till en dialog som presidenten i all hast hade erbjudit. Förbunden lovade att alla deras arbetare skulle gå till sina jobb som vanligt. Leonel Fernández hyllade transportförbundens aktion som nationalistisk, medan de prosterande kallade dialogen en karikatyr och ett tydligt exempel på maktfullkomligheten hos fackbasarna, symtomatiskt för det klimat som råder på den dominikanska arbetsmarknaden.

Den politiska oppositionens intog å andra sidan en blyg inställning. Partiet PRD utalade sig positivt om strejken, men betonade att de inte ville associeras politiskt med organisationerna som uttlyste protesten. PRSC gav inte sitt stöd till aktionen, men betonade att FSA:s krav var rimliga. Regeringen svarade med att bland annat anklaga PRD för att vara syniska och utan ledarskap och vision. Deras stöd till strejken sades, bissart nog, vara ett bevis på att de var emot fred och inte ville behålla lugnet i landet.

Protesterna blev överlag fredfulla, även om det rapporterades om någon enstaka incidentet, bland annat sammandrabbningar mellan polis och studenter från Santo Domingos statliga universitet. I Santo Domingo var gatorna ganska öde och endast ett fåtal affärer hade öppet. Polisens och militärens närvaro märktes knappast av i centrum, men i förorterna och de kommerciella centrena var deras nävaro intensiv. Taxi och bussar syntes körandes på gatorna, men de flesta bussarna var praktiskt taget tomma.

FSA hävdade att strejken var lyckad och sa att en majoritet av befolkning stannade hemma. Från regeringens sida hävdades strejken vara ett fiasko och att endast en minoritet stannade hemma. Dagstidningarna betonade att protesten fick ganska stort genomslag i Santo Domingo, men att effekten blev mer betydelsefull i städerna i inlandet. Associationen för företagarna i frihandelszonerna sade att 90 % av arbetstyrkan gick till sina jobb, vilket de hävdade var ett bevis på att arbetarna var redo att kämpa för tillväxt och arbetstillfällen. Frihandelszonerna är kända för sina dåliga arbetsförhållanden, och med min rektors åsikt i minnet, övertygade argumenten från frihandelszonernas representanter inte mig. Flera människor som jag pratat med som gick till sina arbeten gjorde så eftersom de inte hade råd att göra så eller för att de inte ville riskera att bli av med sina arbeten.

- Jag sympatiserar med organisationerna som ligger bakom strejken. Kraven är mer än rättfärdiga med tanke på situationen i Dominikanska Republiken där arbetarna går med böjda ryggar. Men jag kommer inte stanna hemma. Jag har en familj att ta hand om och måste tyvärr ut och arbeta. Så är det bara, säger en fruktförsäljare jag pratar med dagen innan protesten trädde i kraft.

Dominikanska Republiken är ett högervridet land. Sedan självständigheten har ön präglats av tyrraner som Ulíses Heureaux, Rafael Trujillo och Joaquín Balaguer. USA har ockuperat landet två gånger under 1900-talet och har lyckats behålla sitt inflytande. Nyliberalismen har idag en stark ställning, det sociala skyddsnätet är begränsat, klasskillnaderna är enorma och många ser endast en utväg ur fattigdomen genom en flygbiljett till USA. De flesta är dessutom överrens om att de politiska alternativen är högeralternativ som knappast skiljer sig åt. Utöver detta stoltserar Leonel Fernández med att han styr i den förre presidenten Balaguers anda, vars brist på respekt för mänskliga rättigheter och rasistiska människosyn gör en sådan jämförelse skrämmande. En tolkning av strejken kan ses i detta ljus, ljuset av den politiska vänsterns marginaliserade position i landet.

- Vänster? Vad? Här finns ingen vänster? Om den någonsin har funnits har den försvunnit. Här kontrollerar högern allt, förklarar en AIDS-läkare övergivet.

En strejk är en arbetares sista utväg, men i Dominikanska Republiken har det blivit den första. Genom åren har landet upplevt många liknande strejker och protestaktioner och efter varje strejk är uppgivenheten angående den politiska situationen uppenbar. En stor majoritet jag pratade med efter strejken uttryckte sig på ett sätt som påminner om Juan Taveras, kolumnist för tidningen El National, korta slutsats: ”Nu är strejken över... och sen? ...inget!”