Det gick så fort att jag inte hann tänka på att det var en ekorre, förrän smärtan av dess sylvassa klor stampades in i mitt sommaravklädda skinn. I nästa sekund fortsatte den virvlande figuren, runt min lilla fyra-åriga flicka. Hon som var lika sommarklädd, i sin bästa sommarkjol.

Vi kände ingenting, vi bara reagerade. Tänk er, hundratals nålstick, på olika ställen för varje gång. Vi gjorde ingenting, för det gick inte att göra någonting. Vi bara tjöt och skrattade åt situationen. Allt kan tydligen hända.

Förra året hittade vår äldre dotter ett litet eländigt ekorrbarn i skogen. Vi gick i skift för att mata den stackaren. Den kunde inte gå ordentligt och den kunde inte se, för ögonen var stängda. Vi klarade den lille, som vi kallade "Kurre". Den blev större, och större och till sist så stor att den fick en voljär ute på bron. Gav den mat och den fick också leta sig mat själv för allt eftersom så fick dörren till buren vara öppen, mer och mer. Vi aktade oss noga för att släppa in den i huset. Då hade nog både tapeter, gardiner och lacken på våra möbler sprättats sönder.

Till slut var ekorren borta. Puts, väck! Det var som om den aldrig existerat. Vi tänkte att den hade nog dött, eftersom den fick så annorlunda uppväxt mot andra i sitt släkte.

Så tänkte vi tills vi blev överfallna på bron. 

Ekorren rusade runt oss, upp och ner, framåt och bakåt i några sekunder, kunde ha varit en halv minut. Innan den i samma fart landade på marken, ivrigt sökande våra ögon.

- "Kurre" vill något....förstod vi genast. Vår pojke, tuffiga grabben som var i tioårsåldern gick naturligtvis först....   Rundade hörnet på vår stuga, ekorren hoppade några steg. Tioåren efter, jag och lilflickan sist. Ekorren tittade bakåt, såg att vi följde med och fortsatte mot skogen. Grabben tog några steg till men då vände sig ekorren om och innan vi visste ordet av så hade vår tioåring ett ekorrbett i pekfingret.

-Aj, skrek han till. Vi tittade efter "Kurre" som hoppade till skogs.

Upp i tallen intill fick vi se en syn som fick oss alla att tappa hakan. Där satt flera små ekorrungar och tittade på oss. "Kurre" hade återvänt och ville visa vad han åstadkommit. Att han inte alls var någon "Kurre", utan vi kallade honom efteråt för "Kurrelina".