Situationen blev än mer komplicerat efter att Venezuela erkände FARC-gerillan som politisk stridande part, vilket skulle tvinga den Colombianska staten att erkänna att det pågår en intern väpnat konflikt och att båda parterna måste respektera internationell rätt vid hantering av stridande soldater och inte minst respektera de civila samhällets mänskliga rättigheter. Men Chavez drag gillades varken av USAs regering eller den Colombianska regeringen som har terrorstämplat FARC-gerillan för att i sin tur kunna iscensätta PLAN-Colombia. Planen har inneburit en enorm ekonomisk tillskott till armen för att varje soldat ska få närmare 400.000 kronor per år för att föra krig, medan var och en av de nära 5 miljoner interna flyktingar som kriget genererar, får i genomsnitt 20 kronor per år av den colombianska staten för att täcka sina basala behov.

Sedan Plan Colombia inleddes har kriget tillspetsats, och så även de statliga terrorn från den Colombianska regeringen mot det civila samhället. Att erkänna att det pågår ett politisk konflikt skulle leda till att båda regeringar i USA och Colombia en dag skulle stå till svars för hundratusentals fall av krigsförbrytelser inför Internationella domstolar. Under dagarna har den svenska pressen redovisat för de senaste dagarnas diplomatiska turer mellan Ecuador och Colombia, efter att den Colombianska armén gick in i Ecuador och dödade FARC-soldater, bland annat Raul Reyes, som varit FARC-gerillans ansvarig för internationella relationer.

Saken är att samma Reyes verkar ha varit i kontakt med presidenterna i både Venezuela och Ecuador för att förhandla om hur krigsfångar och kidnappade politiker skulle kunna släppas fria om den Colombianska regeringen gick med på en del eftergifter för att finna en politisk lösning till det colombianska inbördeskriget. Varför båda regeringar skulle föra samtal med FARC-gerillan har sin förklaring i att den Colombianska regeringen själv bad dem om hjälp för att lösa konflikten, eftersom båda länderna velat också få slut på den enorma vågen av flyktingar som strömmar in till de båda länderna. En annan viktig detalj är att den Colombianska regeringen har kritiserats hårt av den feministiska rörelsen eftersom en överväldigande majoritet av flyktingarna är kvinnor, i synnerhet änkor och gravida, vars enorma utsatthet har lett till en än värre femininisering av fattigdomen under de åren som kriget pågått. Den Colombianska presidenten bad därför Piedad Cordoba, hans mest uppmärksammade kritikern från feministiskt håll att tillsammans med Hugo Chavez ta kontakt med FARC-gerillans ledning. Båda skulle begära besked om huruvida de över 700 krigsfångar och kidnapade politiker som denna gerilla har under sitt förvar är fortfarande vid liv. I den Colombianska pressen förlöjligades Cordobas försök att mäkla fred, inte minst därför att hon därutöver är Afrocolombian. Den andra kvinnliga politikern som vågat kritisera Uribes fredsplaner är den nu kidnappade Ingrid Betancourt, som under hennes presidentkampanj för det colombianska miljöpartiet försökte komma i kontakt med FARC-gerillan, med resultat att hon istället kidnappats och hållits fånge av FARC under de senaste fyra åren. Uribe har aldrig velat kontakta FARC för att verkligen få henne fri, men använder hennes fångenskap som argument för att bekämpa gerillan. Han har ambitionen att armén kan få henne fri via väpnade operationer. Från regeringen och från etablissemanget förväntades att Cordoba också skulle bli kidnappad. Men sedan hon kom tillbaka användes detta mot henne, som ett 'bevis på att hon också stödjer FARC-gerillan'. Cordoba har dessutom i mycket starka ordalag kritiserat den colombianska regeringens uppenbara förbindelser med paramilitära högermiliser som utöver att bli kända för sina monstruösa massakrer mot civila är djupt inblandade kokainhandel, med regeringens godtycke. Just nu pågår en enorm juridisk process där den colombianska högsta domstolen ställer ett 30-tal parlamentariker från regeringens koalitionspartier för både knarkaffärer och krigsförbrytelser. Det är en skandal där både presidenten och dess minister utpekas som huvudorganisatörer bakom de paramilitära krafternas övertagning av den colombianska kongressen.


Mot bakgrund att detta fick både Cordoba och Chavez bekräftande underlag om att FARC-gerillan hade både fångar och kidnappade vid liv. De ville gå vidare med frågan till den Colombianska presidenten. Men denne blev istället rasande över att Chavez i sina samtal hade även tagit kontakt med Colombianska generaler. Frågan infekterades oerhört, inte minst mot bakgrund av Chavez historia som en kuppmakare som nästlat sig inom armén för att bilda socialistiska celller inom dess struktur. Samma celler som senare hjälpe Chavez till en övergång till den demokratiska och socialistinspirerade Bolivarianska regering som styr landet idag. Men i alla fall redovisade Chavez, tillsammans med Piedad Cordoba för FARC-gerillans ståndpunkter och krav för att båda parter skulle börja samtala om en eventuell frigivning av krigsfångar och kidnappade som ett steg på väg mot en politisk lösning till konflikten.

Det som har hänt sedan dess är troligen att den Colombianska regeringen har använt all information som de fått, samt den information som underrättelsetjänsten från både Colombia och USA samlat under tiden med dessa samtal för att till att börja med slå till mot FARC-gerillans ledning. Ni kan tänka er hur svårt det kan ha varit att följa alla steg som en regeringskritiker och dess enorma skyddskommitté kan ta i djungel, samt de samma som en president kan ta, i synnerhet som Chavez som hotats till liv flera gånger av USA. Den colombianska regeringen har med bedjan om hjälp i praktiken gillrat en fälla till Chavez och Correa, som med goda intentioner trodde att det kunde göra en insats för att uppnå fred i Colombia. Istället används de ansträngningar som de etablerade med FARC-gerillan mot de själva. Nu framstår plötsligt båda regeringar som om de utifrån USAs globala kriget mot 'terrorn', stöder en terrorstämplat organisation som FARC. Det som kunde vara inledningen till en lösning på konflikten har med det colombianska etablisemangets manipulationer istället blivit inledning till det som kan utvecklas till ett fullskaligt krig mellan alla tre länder. Risken är även stor att Brasilien och Peru blir indragna i konflikten eftersom båda angränsar till Colombia och båda känner av både flyktingströmmar och den ökade militära aktivitet i Amazonasområdet till följd av knarkhandel som både den colombianska etablissemanget, och dess paramilitära extremhöger såväl som FARC-gerillan är involverade i.

I det här kriget är framförallt det civila samhället, i synnerhet feminister och alternativa demokratiska krafter som fått stå tillbaka i skuggan av militära parterna och militära ideologer. En sådan upptrappning av kriget utgör en viktig manöver som den colombianska regeringen gör för att avleda de senaste månadernas fokus från de enorma skandaler som kopplar regeringspartierna och presidenten själv till både knarkmaffiorna och krigsförbrytelser mot civila. Den colombianska staten har redan dömts av interamerikanska domstolar i flera pilotfall av brott mot mänskligheten, och där den sittande presidenten är inblandat. Internationellt slår ett sådant krig mycket hårt mot den demokratiska vändningen som USA oroat sig så mycket för. Ett krig som involverar de radikala regeringarna som styr i Venezuela, Ecuador, och kanske Nicaragua och Bolivia skulle få slut på deras sociala ambitioner för att istället dras in i en kontinental omformering av det politiska landskapet.

Jag upplever exempelvis att svenska mediernas rapportering om det colombianska kriget är både mycket liten och snävt, vilket hindrar allmänheten från att bilda sig en uppfattning om konfliktens politiska dimensioner även i vår vardag. Den snäva informationen bäddar för att den svenska allmänheten till slut manipuleras. Den colombianska regeringen har ett enormt register som visar att den varit inblandat i att konstruera situationer som leder till upptrappat krig och politiska förändringar som inskränker de demokratiska rättigheterna för dem som vill arbeta för fred i landet. Till exempel hade Uribe under sin första valskampanj lovat att han skulle jobba för att uppnå fred med gerillorna om han fick komma till makten. Bara några veckor innan han tillträde makten detonerades en kraftig bomb utanför armens högkvarter. Mot bakgrund av denna händelse anklagade Uribe FARC-gerillan för att inte vilja prata fred med regeringen, och istället iscensatte kriget mot 'terrrorismen'. Sedan avslöjade journalister på tidningen El Tiempo, trots att den ägs av regeringens försvarsminister och Vice-president, att det var arméns egna officierare som iscensatt attentatet. Men kriget fortsatte utan några kursändringar.

I svenska media cirkulerar versioner om att den Colombianska regeringen kom åt en dator från den dödade FARC-ledaren där det finns dokument om att denna gerilla håller på att köpa radioaktiv material för att tillverka 'smutsiga bomber'. Det påstås även att gerillan kan ha fått 2 miljarder kronor från Venezuelas regering för ändamålet. Till bakgrunden för notisen skrivs att denna gerilla ligger bakom 200.000 mord i landet. Det var en mycket snäv omskrivning som lyfter all ansvar för kriget och dess orsaker från den Colombianska regeringen, samt från det stöd och samarbete som den haft med den paramilitära extremhögern. Istället låter det hela som samma historier som medierna körde dagarna i ända för att bädda för det stundande USA-kriget i Irak, och Afghanistan.

Med tanke på den demokratiska (postkoloniala) vändningen som pågått i den delen av världen under de senaste åren är det kanske viktigt att hålla ett öga på vad som egentligen händer där. För någon vecka sedan kom Läsarnas fria tidning ut med avslöjanden om en moderat politiker som köpte en hacienda i Colombia, och som dessutom stödjer paramilitära gruppers verksamhet mot den civila befolkningen. Samma tidning har också informerat utförligt om hur Chiquita bananer också betalat paramilitära högermiliser för att mörda fackföreningsledare. Det pågår andra fall i USA där amerikanska oljebolag och andra företag anklagats för liknande typ av samröre med den paramilitära extremhögerns aktioner. Eftersom kriget når allt längre och involverar all fler aktörer, och konsumenter, är intressant att veta den svenska regeringens ståndpunkt i det Colombianska kriget. Sverige sitter för närvarande i den så kallade Gruppen av 23 länder som vill underlätta samtal mellan det civila samhället och regeringen för att nå ett varaktig fred i landet inom ramen för den så kallade London-Cartagena processen. Kommer regeringen att agera för att stärka det civila samhället och en demokratisk lösning på kriget eller kommer den istället att stödja den Colombianska regeringens insatser för att trappa upp kriget såpass att det till att börja med involverar även Ecuador och Venezuela?

Juan Velasquez är FD i kulturgeografi och arbetar vid Centrum för genusstudier vid Stockholms universitet