Min röst skall nu komma från en annan del av rummet
Lotta Lotass.
Pocket, 2006
Albert Bonniers förlag

 Lotta Lotass berättar om en annan verklighet. Om fem massmördares tankar och målsättningar. Hon visar hur döden kan vara fullständigt likgiltig en eftermiddag på ett sjaskigt hotellrum.

 Jag minns när min egen syster dog, hennes lägenhet var eftermiddagsdunkel när jag steg in. Ambulansmännen hade redan hämtat henne men hennes glasögon låg kvar på golvet med den ena linsen krossad och jag såg den vita tejpen på ena skakeln. Det var mögelmossa på såserna i köket. En snara riggad i taket. Samma känsla av ofattbara tillfälligheter. Hon hade riggat snaran men dött av tabletterna. Var hennes död bara en slump?

 Lotta Lotass´ känslighet skär som knivar genom obehagligheterna. Hon är poetisk i mördandet, målande i ordknappheten. Det är läskigt och precist. Hon håller mig fast. Man förs genom en hel skapelseberättelse som kan tyckas vara malplacerad eller att den till och med havererar berättelsen. Varför håller hon sig inte till massmördarna? Eller tvärtom, varför håller hon sig inte till de poetiska skildringarna av öknen, dammar, kraftverksbyggen och slumpgeneratorer. Minutiös uträkning och precis ordning. Las Vegas och slumpen. Det senare hade räckt till en makalöst känslig och poetisk bok. Kanske tycker man att hon inte får ihop det där.

För mig fungerar det.

De sterila monumentalbyggena, de grandiosa planerna från den lilla människan. Förhållandet till de gigantiska byggena tydliggör just dessa glidningar, mellan det stora och det lilla. Heroiska planer, små resultat. Att tro på vinst i Las Vegas utifrån meningslösa odds. Och atombombssprängningsplatser. Ett lugnt liv, en plötslig, brutal död. De avgrundsdjupa ögonblicken däremellan. När en mördare tilltalar en man vid en sopkontainer och denne svarar och mördaren tar tag om hans hals, och offret säger, 'du måste ha tagit fel på person', men mördaren anser att nu är det precis så där...som det ska vara...och han knäcker nacken på mannen.

 Varför står mördaren egentligen och väntar, jo för att just det där läget skall uppstå då allt är på plats, när slumpen är så genialt otäck och överraskande i sitt letande efter det hjälplösa och patetiska offret. När platsen är utsedd och allt är perfekt i sin ödsliga sjaskighet. Som det eftermiddagsdunkla hotellrummet, som står mot vår bräcklighet och den hisnande rymden mellan det levande och en sekundögonblicklig död.

 Vi har i filmer och litteratur allt oftare fått identifiera oss med brottslingen. Sopranos är ett exempel på hur vi följer maffiosot ända in i kylskåpet eller ner i de gubbiga boxershortsen. Otaliga är numera de mördare vars tankar har redovisats. Personer som utfört fruktansvärda brott har fått komma till tals. Hos Sopranos var vi hemma- hos i nästan varje avsnitt. Det var tonårsproblem och inredningsrustande. Och mitt i alltihop pianotråd och styckning. Nyss stampade han nacken på ett offer mot en golvkant på restaurangen. Nu sitter han i boxershorts i köket och pratar med sin dotter om skolbetygen.

 Lotass skriver om fem massmördare varav en är uppdiktad. Och frågan är om en sådan ondska och mental störning är möjlig att skildra?

 För mig har Lotass lyckats. Just genom att prata om slumpgeneratorer och precist uträknade dammbyggen och vrida upp det hela till ordknapp poesi. Då får hon mig i det där solbleka eftermiddagsstämningsläget då jag blir som mest känslig och sårbar. Och morden blir mycket otäckare. Eller kanske verkligare...

 Benny Holmberg.