LFT arkiv


Denna artikel har publicerats i Läsarnas Fria Tidning - en tidning som helt byggde på medborgarjournalistik. Idag är Läsarnas Fria nedlagd, men arkivet är tillgängligt på Fria Tidningar.

Recensioner
Elin Dunås

  • Hela den dysfunktionella familjen är samlad.
Läsarnas Fria

Osentimentalt om dysfunktionell familj

Dysfunktionella familjer har vi sett en hel del av på film. Inte minst på dansk film. Här kommer ytterligare en, från en liten dansk by på 70-talet, osentimentalt skildrad genom yngste sonen Allans lite för stora glasögon.

Film: Konsten att gråta i kör

Ursprungsland:
Danmark

Visas på:
Folkets Bio

Längd:
1 h 45 min

Premiär:
25 april

Som titeln avslöjar gråts det en hel del i den här filmen, men huvudpersonen Allan gråter aldrig. I stället gör han allt han förmår för att skydda familjen. Hans skräck är att pappan ska göra allvar av sina hot om att ta livet av sig, och hur ska det då gå för dem? När pappan bölar över sin oduglighet om nätterna och mamman slocknat fullproppad med sömnpiller, är det därför han som väcker den 14-åriga storasystern och säger åt henne att gå ned och trösta pappa så att han blir glad igen.

När hon inte längre finns där tar Allan, lugnt och målmedvetet, över hennes roll.

Ofta brukar man kunna känna en viss sympati även för förövare, men här tar åtminstone min empatiska förmåga slut. Visst är det synd om pappan, och visst är även han ett offer, men en värre glädjedödare får man leta efter. Hans självömkan är gränslös, hans kontrollbehov sjukligt och hans ondska utstuderad.

Mamman böjer sig för patriarken, skyler över och får ett utbrott när äldste sonen som är på besök konfronterar pappan. Familjemedlemmarna gråter och bryter ihop till höger och vänster genom filmen. Den ende som i alla lägen håller huvudet kallt är Allan.

Konsten att gråta i kör är en typiskt välgjord dansk film som har fått en rad internationella utmärkelser och vann Nordiska Rådets Filmpris 2007. Eftersom skådespeleriet är så autentiskt känns det som att sitta och smygtitta på en verklig familj. Ofta vill jag bara skrika stopp och tror knappt det jag ser är sant. Det hela känns inte heller särskilt förutsägbart, så man sitter lite på spänn och undrar vad som ska hända härnäst. Filmen är dessutom faktiskt ganska rolig på sina ställen. Tur är väl det, för annars hade den här brungråa anrättningen varit väl svårsmält.


ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Inkluderandets konst

Sophia Alexandersson är konstnärlig ledare och verksamhetschef på Sharemusic & Performing Arts, med sin bas i Gränna, en kreativt experimenterande verksamhet och nätverk, både nationellt och internationellt.  Ingeli Aalto har träffat henne.

En diktator med föga medkänsla

Det finns fortfarande en del personer som uppskattar Lenin, det han gjorde och det han skrev: små vänstersekter, trotskister och en del vänsterpartister. Dessvärre, om man ska tro Göran Dahl, som påminner oss om varför Lenins tankar inte har något vettigt att ge i dag.

”Jag har totalt förändrat mitt förhållande till kroppen”

I vårt samhälle syns tjocka personer mest i media när det vankas viktnedgång eller larmrapporter. Fördomarna och föreställningarna kring den tjocka kroppen är många. Det vill den kroppspositiva rörelsen ändra på. Efter ett gäng år och många tongivande röster märks små men tydliga framsteg. Jessica Johansson har träffat Karin ”Kajjan” Andersson.

Autism för nybörjare

Autism awareness month har utropats av amerikanska handikapporganisationer. Man hoppas kunna höja medvetenheten om att det finns människor bland oss som på vissa plan fungerar fundamentalt annorlunda än majoriteten i den neurotypiska världen. Jerker Jansson har i praktiken en fot i båda världarna och vill försöka ge en möjlighet till förståelse för hur det känns

© 2026 Stockholms Fria